Teaterrecension: ”För vem tvingas jag klä av mig naken härnäst?”
Ursprungsverk: Arthur Schnitzler. Regi och dramatisering: Cilla Back. Ljus: Sam Siltavuori. På scenen: Johanna Jauhiainen.
Föreställning på Korjaamo 11.9.
Författaren och dramatikern Arthur Schnitzler väckte uppmärksamhet med sina franka skildringar av sexualiteten. Påtagligt i Fräulein Else från 1924 är att huvudpersonen, den unga fröken Else, inte äger sin sexualitet. Visst har hon fantasier, önskemål och gör små försök att styra själv. Men hennes kropp är i andras ägo, en vara att ge vidare till högst bjudande. ”De har ju inte uppfostrat mig till något annat än till att sälja mig, på ett eller annat sätt”, konstaterar den nittonåriga societetsflickan.
Regissören Cilla Back placerar sin protagonist – Johanna Jauhiainen klädd och sminkad som en stumfilmsbrud – i en symbolisk fågelbur. Den används mångsidigt och accentueras vackert i Sam Siltavuoris känsliga ljussättning. Övertydligheten är inte störande, snarare är inhägnaden en effektiv metafor för Elses sorgliga öde. För hon blir inte slavinna när hon tvingas överväga herr von Dorsdays gräsliga förslag för att rädda sin bankrutta far ur knipan, hon är slavinna redan från födseln.
Visst har hon kunskaper i franska, tennis och pianospel, men är utan någon egentlig utbildning och reella yrkesmässiga framtidsutsikter – enda vägen ut går genom äktenskapet. Kalla kårar sprider sig när man inser hur hopplös fällan är. Familjens begäran om dotterns ”hjälp” kommer inte att stanna vid en gång, det vet både publiken och hon. ”För vem kommer jag nästa gång att tvingas klä av mig naken?”
Stumfilmsminer
Backs regigrepp är fysiskt. Jauhiainen utför den underfundiga koreografin lyhört med otrolig teknisk skicklighet.
De räta och hårda rörelserna och Jauhiainens vitsminkade anlete och kolsvarta ögonskuggor skapar en stiliserad helhet som på samma gång är funktionell och inte bara vacker yta. Allt från nervösa steg i trappan till hissens rytmiska ryck skildras med kroppen. Karikerade stumfilmsminer lockar i sin tur till skratt.
Magiskt skiftar Jauhiainen skepnad, blir den snuskiga Dorsday som sprider obehag ända ut till läktaren.
Samtidigt har man säkerligen lagt ner lika mycket arbete på texttolkningen. Jauhiainen framför Schnitzlers stream-of-consciousness med en otrolig inlevelse.
Och trots att samhället applicerar olika schablonmässiga roller på Else – Lolita, oskuld, slampa, vacker ung dam – och gör anspråk på henne och hennes kropp, förblir hon en hel människa i Jauhiainens gestaltning.
Vad gör då människan när hon inte får bestämma över sin kropp? Hon flyr, på ett eller annat sätt. Respektfullt tar Back i ämnet som annars så ofta kletas bort, förlöjligas eller glamouriseras för att vi ska slippa konfronteras med den trista verkligheten.
I Elses rop på hjälp hörs också en tydlig uppmaning. I de allra finaste samhällen finns undangömda flickor som dagligen står inför Elses val.
Citaten är översatta av Susanne Widén.