Teaterrecension: Många slag, få träffar
Nationalteatern tillägnar sin uppsättning av Jan Guillous Ondskan alla killar som tampas med inre och yttre antagonister.
Av Jan Guillou. Regi och dramatisering: Pasi Lampela. Scenografi: Katri Rentto. Dräkter: Anna Sinkkonen. Ljus: Harri Kejonen. Ljud: Esa Mattila. Maskering: Tuire Kerälä. I rollerna: Juhani Laitala, Karin Pacius, Johannes Holopainen (Teak), Kalle Lamberg (Teak), Aija Pahkala (Teak), Saska Pulkkinen (Teak), Asko Vaarala (Teak), Vesa Vatanen (Teak), Jesse Vinnari (Teak), Markus Virtanen (Teak), Aaro Wichmann. Premiär på Nationalteatern 5.9.
Efter pjäsen Meidän poika på Helsingfors stadsteater och utgivningen av romanen Kiusaajat (WSOY) förra hösten, är Pasi Lampela åter aktuell med en föreställning om unga män som försöker leva en dag i taget.
Lampela har nämligen dramatiserat och regisserat Jan Guillous roman Ondskan (1981), en berättelse om en ung man i 1950-talets Sverige som förgäves försöker bryta sig ut ur våldets spiral. Hemma måste han ta emot rappen från pappans livrem, men på gatan får han låta sin egen knytnäve flyga.
På Kansallisteatteri flyger knytnävsslagen ofta och så nära publiken, att man nästan kan känna av vinddraget efter både den raka högern och vänsterkroken.
För det är hårda ord och inga visor Lampela kommer med igen. Han är som en autoritär far som inte bryr sig om mesarna i publiken, som gärna skulle vilja diskutera ondskans begrepp och offerproblematiken.
Av romanens karaktärer finns bara de unga killarna, flickvännen och föräldrarna kvar på den avskalade scenen som föreställer konturerna av en simbassäng. Trots de fysiska prestationerna i de korta scener som avlöser varandra, luktar det därför mera klor än svett i teatersalongen.
De unga männen spelas av elever från Teaterhögskolan, varav många gjorde imponerande insatser i skolans fina uppsättning av Tjechovs Måsen förra vintern. Nu står de inför en tuffare uppgift, eftersom ambivalensen inte är inskriven, och regissören är mer intresserad av att bygga upp slagkraftiga scener än av att måla nyanserade porträtt.
Inre och yttre antagonister
Vesa Vatanen spelar huvudrollen Erik Ponti sammanbitet och aggressivt, som om han hade kommit tillbaka från framtiden för att hämnas på de oförrätter han fick utstå som ung. I slutet av föreställningen höjer nämligen en maskerad Ponti en yxa över sina antagonister, men innan han slänger den ifrån sig kapar Lampela helt sonika av scenen. Med bilden av en våldsam vedergällning etsad på näthinnan, eller åtminstone hotet om en vedergällning, är det svårt att tro att Ponti i Lampelas uppsättning kan bryta sig loss ur våldsspiralen.
Däremot gör Kalle Lamberg i rollen som Pontis blyga rumskompis Pierre en väldigt fin insats. I hans ansikte kan man samtidigt avläsa både rädsla och tillit, stolthet och skam. Man förstår att Lampela som tillägnar uppsättningen alla killar som tampas med inre och yttre antagonister, vill se Ondskan som en uppgörelse mellan så kallade good guys och bad guys. Men som regissör hade han kunnat rasera hela korthuset genom att ifrågasätta ondskans strukturer och avslöja dess banalitet.