Musikrecension: Modernismen dör aldrig någonsin
Mental instabilitet och rytmisk orolighet präglar Veli-Matti Puumalas, 47, uruppförda Rope. En stor smäll fanns här visst också.
Radions symfoniorkester. Dir. Hannu Lintu. Sol. Yuja Wang, piano. Tjajkovskij, Puumala, Stravinsky. Musikhuset 7.9.
Jag visste väl det. När man tillräckligt länge tutar ut att vi måste ha alternativ och behöver en annan, mera lättillgänglig och "publiktillvänd" estetik än bara den modernistisk-expressionistiska, svänger pendeln och samhället (publiken, kritikern, gemene man) börjar uppskatta och rentav sukta efter det svåra och tunga igen.
"Modernism never dies" står det aningen skämtsamt och pubertalt på en av kompositören Veli-Matti Puumalas (f. 1965) skjortor på en pressbild som figurerat i olika sammanhang sedan 2006. Devisen är sällsynt välvald, för visst har Puumala framstått som en av 2000-talets få riktigt inbitna och hårdföra modernister – trots att han också applåderat pluralismen. När institutionsrådet vid avdelningen för komposition och musikteori vid Sibelius-Akademin för snart tio år sedan började propagera för att Puumala skulle bli nästa kompositionsprofessor, blev det också klart i vilken riktning Sibelius-Akademin ville gå framöver. Modernismens arv skulle bevaras och förvaltas.
Puumala har på senare tid i offentligheten ofta figurerat i egenskap av mentor och lärare för yngre tonsättarkolleger och just därför är det roligt att höra när oraklet själv träder fram med en ny komposition. Idén om orkesterverket Rope (Rep) föddes för närmare tjugo år sedan, även om förverkligandet tog fart först efter att operan Anna Liisa (2008), baserad på Minna Canths pjäs, blev färdig. Namnet Rope syftar på ett rep som nyligen tog tonsättaren över en bergsbrant i en dröm.
Stor smäll
Föga överraskande knastrar och knarrar det en hel del i Rope. En stor smäll inleder stycket och häftiga stötar varvade med skalor och gnisslande glissandi präglar tiominutersverket. Stötarna ger ett rytmiskt oroligt och rubbat intryck. Mot slutet lägger sig oron, rytmiken och tiden stannar upp och den ytliga och kännbara oroligheten ersätts av en mental instabilitet: långa toner hörs i stråkarna, enskilda klagande motiv träder fram med ackord som tilltar och avtar i styrka. Allt är lidelsefullt och klagande, speciellt när den sista violinen knarrat färdigt.
Från Puumalas ljudbild, med alla stötar i sordinerade bleckinstrument som tidvis bildar en blandning av cirkus och dårhus, var steget inte långt till karaktärerna i Stravinskys burleska balettscener i Petrusjka, här framförd i versionen från 1947. Liksom i Eldfågeln och Våroffer använder sig Stravinsky av ryska folkmelodier. Bitonaliteten, eller rättare sagt "bimusikaliteten" med olika musikaliskt material som mixas ihop och limmas på varandra, är ett av Petrusjkas mest karakteristiska drag, något som RSO-musikerna givetvis illustrerar väl under ledning av Hannu Lintu.
Och om det var mestadels öppna spjäll som gällde i Stravinsky var greppet betydligt mer återhållsamt och subtilt när orkestern ackompanjerade pianisten Yuja Wang i Tjajkovskijs första pianokonsert, den flitigast spelade. Det är knappast särskilt oartigt att kalla det kinesiska Youtubefenomenet för sexbomb när hon äntrar scenen med tio centimeter höga klackar i en illröd, tajt sittande klänning med stor urringning och största delen av låren blottade. Det yttre hindrade dock på inget vis betraktaren från att beundra pianismen hos denna otroligt säkra musiker som supersnabbt spelar sina smattrande fyrdubbla oktaver (inget tvivel om tekniken här!). Intressantast var dock hanteringen av de dynamiska nyanserna och hur hon finfint byggde upp spänningen i satserna.
Medan somliga anförde sina bravorop muttrade andra något om bristande tolkning (finns det ett något rätt sätt att spela Tjajkovskij på?). Klart är att ingen lämnades oberörd.