Teaterrecension: Sånger från dr. Melatonins dyscha
Divanen utgör centrum för Claes Anderssons nya pjäs Den förälskade terapeuten.
Teater/musikal
Regi: Raila Leppäkoski. Musik: Maija Kaunismaa. Scenografi: Kaisa Rasila. Dräkter: Elina Kolehmaninen. Ljus: Jan-Erik Pihlström. Ljud: Janne Brelih. På scenen: Mia Hafrén, Niklas Häggblom, Paavo Kerosuo, Emilia Nyman. Premiär på Lilla Teatern 1.9.
Lagom till sitt femtioårsjubileum som författare återvänder Claes Andersson till Lilla Teatern efter en paus på nästan trettio år. Dessutom med pjäsen Den förälskade terapeuten som i någon mån kan tänkas hämta byggstenar ur hans yrkesbana som psykiater.
In på Lilla Teaterns art déco-inredda scen träder Emmadora – döpt efter Freuds två favoritpatienter. Klädd som en Visconti-hjältinna i långklänning, svart flor och bredbrättad hatt hamnar Mia Hafrén på doktor Melatonins dyscha. Niklas Häggbloms kallhamrade terapeut påpekar ändå att Freud introducerade divanen som patientens säte så att han i fred skulle kunna ägna sig åt att skriva brev och lösa korsord medan patienten gjorde jobbet – för övrigt ett exempel på Anderssons härligt lågmälda humor.
I programbladet förklarar Andersson också att terapeuten inte bör blanda yrke med privatliv. ”Men det kan inträffa och det händer ibland”, konstaterar han. Så står också Emmadora slutligen där i återvändsgränden. I det här fallet i korsett och diamantkoppel.
Genom att visa kvinnans objektifiering löper man alltid risk att göra sig skyldig till det samma. Andersson är visserligen konsekvent på Emmadoras sida, det är Oskar Melatonin vi ska förakta. Melatonin ställer Emmadora under förstoringsglaset, betraktar henne som en spännande insekt som han sedan sticker nålen i och placerar bakom glas på väggen. I detta fall innebär det psykoterapeutkongresser på Svenska klubben där hon ska infinna sig i egenskap av trofé – maken är dessutom passligt klädd i ridstövlar.
Men karaktären Emmadora är ändå schablonmässig. I Raila Leppäkoskis regi gestaltas hennes undermedvetna – Emilia Nyman – till en början som en liten flicka som så småningom byter skepnad till glädjeflicka. Trots att Emmadora är en vuxen kvinna som överlevt ett misslyckat äktenskap, ofrivillig barnlöshet är hon hispig, irrationell, ropar på mamma när det brister och vill ha en elak man. På bröllopsresan till Paris dricker hon hellre mousserande vin än kollar in ”trist” kultur ... På samma sätt placerar man djävulshorn på mannens undermedvetna – Paavo Kerosuo – och gör honom till en primitiv demon, redo att attackera sitt blonda offer.
Visst, figurerna är medvetet karikerade men de är ändå förankrade i ett män är från Mars, kvinnor från Venus-tänk som känns främmande. Teater är trots allt representation och när Emmadora tar av sig diamantkopplet förefaller hennes frigörelseprocess avlägsen.
På andra ställen gillar jag ändå Leppäkoskis lekfulla och fysiska grepp, överlag är förkroppsligandet av det undermedvetna en fyndig lösning. Den groteska humorn fungerar också när den dras till sin spets – det är svårt att hålla sig för skratt inför Kerosuos absurt sinnliga rörelser.
Scenerna har konstant en riktning och med andra ord finns så gott som inget dökött. Det hinner inte bli tråkigt utan föreställningen underhåller genomgående. Sångnumren bildar en trevlig ram med Maija Kaunismaas musikpalett som består av ballader med sydamerikanska influenser och en eurodiscolåt. I låttexterna möter vi dessutom poeten Andersson – vemodet, den krympande tiden, våren som ändå gör sig påmind med krokus och snödroppe.