Konstrecension: Gatufotografi med få fullträffar
Laboratory i Helsingfors provar på något nytt när de bjuder in det nätbaserade kollektivet Helsinki Street för att inta fotogalleriet.
Fotografi
Laboratory, Skillnadsgatan 9 B (innergården). Till 30.9.
Gatufotografering är inte minst på grund sin konkreta natur besläktat med pressfotografering och traditionellt har ofta berömda gatufotografer även arbetat för tidningar. Därmed är det ingen överraskning att flera av de medverkande på bloggen Helsinki Street trots sin ofta unga ålder arbetar för finländska dagstidningar antingen på heltid eller som frilansare. Själva bloggen Helsinki Street – ett flöde av bilder från vår huvudstads gator – beskrivs i själva verket specifikt som en blogg av professionella fotografer (prisbelönta poängteras också).
Vad som däremot är en aning överraskande är hur starkt närvarande dagens pressestetik är och hur fjärran gatufototraditionen och dess enorma gudagestalter som Henri Cartier-Bresson känns när fotograferna tar steget ut till galleriet efter bara några få månader som aktiva bloggare.
Ofta oengagerat
Att man så länge fotograferade dokumentärt i svartvitt och tillät kornighet berodde först på omständigheter och senare på sura elitisters vägran att tillåta eller erkänna annan estetik än den traditionella. På Helsinki Streets bilder syns ingenting av denna forna kamp – det högupplösta digitalfotografiet regerar med några få och mindre lyckade undantag. De flesta bilder kunde vara saxade hur Nyt-liite, på gott och ont. Fotograferna vet vad de gör, men intrycket blir ofta lite plastigt, lite oengagerat. Det personliga greppet saknas, och trots att så många medverkar riskerar grupputställning att bli homogen.
Sedda på bloggen fungerar bilderna bra och får en ofta att dra på munnen, men som konkret utställning skriar helheten efter en vassare editering. Kuratorn Markus Jokela – själv en meriterad pressfotograf – har å andra sidan haft ett relativt litet material att arbeta med då Helsinki Street endast funnits sedan maj månad. Kanske kunde projektet ha behövt mera tid.
Underligt nog får inte fotografierna Helsingfors att verka som en speciellt händelserik eller detaljrik stad, trots att det på sätt och vis är just det som gatufotografiet eftersträvar. Därför är det bilderna med action och rörelse som skiner klarast och som det gärna skulle ha fått finnas fler av. På vissa bilder av till exempel Miikka Pirinen eller Sami Kero finns den fotovoyeurism som får en att tänka ”hur?” eller ”wow!” Även Aleksi Poutanens bild på en större polisaktion eller Merja Salos insiktsfullt roliga bild på en översnöad bil erbjuder en inblick i hur bra Helsinki Street kan vara.