Bokrecension: Hemelektronik och hemlängtan
Juha Itkonens nya roman handlar om familjeband, hemelektronik och världens gång.
Roman
Otava 2012
Esko och Liisa bildar familj på 1960-talet, får tre söner. Esko är en self-made man och älskar Amerika, hans hemelektronikaffär blir småstadens största och vackraste. Liisa är barnmorska. En av sönerna, Esa, studerar vid universitetet och bildar familj på 1980-talet, han blir journalist och ensam. Hans dotter Miia blir på 2010-talet teaterregissör i Berlin.
Hem till mamma
Kring de här föga spektakulära människorna väver Juha Itkonen sin nya släktsaga, uppmärksamt cirklande kring personernas formativa upplevelser, lyckostunder och förluster. Hetken hohtava valo är en sorgmodig, brett upplagd och genomtänkt bok – om hur ”tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång”. Men ingalunda, som i psalmen, för att gå till paradis med sång. Utan för att mötas, älska, skiljas, sakna och vända sig om och ibland mötas igen innan det är för sent. Det gör alltid ont.
”Hon växer och blir stor. Är det nu säkert att du fattar det här, Esa? Hon är en individ avskild från dig och hon kommer att bli vuxen. Häng nu för fan inte upp hela ditt liv på en unge!” varnar Esas äldre barnlösa studiekamrat Jussi honom när han kastar sig in i hemmapappaskapet med all den symbiotiska inlevelse som feministhustrun Marjukkas karriär ger plats för.
Livet, politiken och ekonomin slänger omkring oss som vantar. Bara något år senare får den före detta idealpappan och sedermera ex-chefredaktören till en nedlagd lokaltidning bokstavligen flytta hem till mamma. Liisas nya mammainsats blir en påminnelse om föräldraskapets skräckparadox. Det är bara genom kris och olyckor som vuxna barn återvänder till mamma för att ta emot den omvårdande kärlek hon så ödsligt sörjt att de inte längre behöver. Behöver de den, har någonting gått fel.
Det gör ingenting att jag har läst om det här förut, det gör heller ingenting att Itkonen har skrivit om det här förut. Det är så här vi lever på jorden, länkade vid varandra genom generationsväxlingen, och ingen kommer undan. Berättelsen tål alltså att varieras om och om igen.
Livets trumfkort
Men Itkonen är inte alls klaustrofobiskt närsynt. Esko och Liisa, Esa och Marjukka är försänkta i tid och rum, i sina formativa decennier i landet Finland, i städer som Tammerfors och Tavastehus.
Esko läser jag om med skräckblandad ömhet. Hans oskuldsfulla entusiasm för allt amerikanskt är ett uttryck för energi och temperament, en rörande och löjlig vurm som i efterkrigstidens dova Finland hjälper honom – och ekonomin – uppåt och framåt. När bilradion på 80-talet spelar den defaitistiska finska schlagern ”Elämän valttikortit”, om livets trumfkort som spelas bort, stänger han genast av den för han avskyr hela den slaviska melankolin, ”sånt lyssnar vi inte på. Det är giftigt. Det smittar”.
Han är löjlig också, en storvulen man som tar ut svängarna och missar en massa viktiga skiftningar hos dem han älskar. Men inte bara det. Han brinner för sin sak – hemelektroniken! Affärerna! Framsteget! – och han brinner ju inte ensam. Under en period är också Esa med honom, far och son i butiken, ivriga tillsammans:
”Vi älskade de där grejorna. Esko, jag, alla älskade dem. Det är sanningen och jag medger det nu, tänk du vad du vill. Det var före koldioxidavtrycken och utsläppstabellerna, det var innan den enskilda människan till råga på alla andra sorger pådyvlades ett ansvar som ingen orkar bära och som ingen på riktigt ens förstår.”
Är runt en riktning?
Itkonen är ingen tvångsmässig grabb, han nördar aldrig in på onödiga detaljer om lp-spelare c-kasetter och all den kära rekvisitan. Der handlar om större saker än så, om världen.
Esa reflekterar, och den han vänder sig till är dottern Miia:
”Men tänk om ökad tillväxt är den enda möjliga berättelsen, den enda som människan kan acceptera? Det enda som driver oss att bygga någonting tillsammans, vad som helst, i stället för att bara slåss och attackera varandra? Att nöja sig med mindre är ingen riktning. Det är inte en berättelse som enar en nation. Det är inte på något sätt möjligt att entusiasmera människor till att tillsammans nöja sig med mindre...”
Men kanske vi helt enkelt måste klara oss med lite mindre entusiasm då? Eller böja uppåtkurvan till en cirkel. Itkonen har aldrig varit rädd för att växla från den finska machismon – äijä-moduset och produktionen på liv eller död – till andra inställningar. Barnmorskan Liisa är förankrad i sitt yrkes upprepning av ständigt samma reproduktiva mirakel. Under romanens olika turer är hon ung, medelålders, gammal. Hon pratar och skrattar, och gråter mycket. Itkonen avslutar helt oblygt sin roman i en stämning av tragiskt patos. För Esko och Liisa finns en ny sorg i beredskap, men åtminstone hon kommer, föreställer jag mig, att överleva också den. Fuktig av tårar, böjlig och ganska livskraftig.