Färger och former i sagolik blandning
Pierre-Laurent Aimards och Norman Perrymans konsert på Helsingfors festspel blev ett sällsynt färgsprakande möte mellan två konstnärer och två konstformer. Wilhelm Kvist är hänförd.
Pierre-Laurent Aimard, piano, Norman Perryman, visualisering. Liszt, Skrjabin, Murail, Benjamin, Debussy. Helsingfors festspel, Sibelius-Akademin 27.8.
I Sibelius-Akademins konsertsal på Norra järnvägsgatan utspelades på måndagen en av festspelens intressantaste konserter, när franske pianisten Pierre-Laurent Aimard och engelska bildkonstnären Norman Perryman möttes. På scenen stod Aimards flygel ensam och framför scenen fem stordiaprojektorer samt Perrymans penslar och färger färdigt förberedda.
Aimard och Perryman möttes första gången i september för två år sedan när Perryman gjorde sin visuella tolkning av Alexander Skrjabins Poème de l’extase på en konsert med Concertgebouw-orkestern i Amsterdam. Aimard spelade som solist vid samma konsert och när han såg Perrymans skapelser visste han bums att han ville arbeta med den konstnären. Därav föddes Piano colours-konceptet.
Perryman är ingen utbildad musiker, men spelade piano som barn och kan läsa partitur. Efter att ha illustrerat musik i fyra årtionden har han utvecklat en vana och estetik som smälter samman sällsynt väl med musiken. Egentligen förhåller han sig rätt lakoniskt till sin egen konst när han säger att musiken bra kunde stå på egna ben och att han är helt överflödig. Överflödig eller inte är det klart att han förstår musik underbart väl. Musiken har han i praktiken lärt sig utantill och utifrån notpartituren har han utvecklat egna partitur, med egna koder, där ungefär tjugo olika skeenden finns nedtecknade under ett stycke.
Målningarna lever med musiken
Perryman är en utpräglat synestetisk person och för honom representeras till exempel B-dur alltid av varma färger. Vattnet finns alltid med i målningarna med vattenfärger som hälls ut på glasplattor som sedan projiceras på väggen. Vattnet ger målningarna ett flyt som gör att de förändras i stunden och lever med musiken. I målningarna som dyker upp på väggen finns alltid också ett inslag av improvisation – som i all konst, som han uttrycker saken.
När programmet sammanställdes fastnade Perryman och Aimard för ett upplägg med Franz Liszt, Alexander Skrjabin, Tristan Murail och George Benjamin – fyra kompositörer som alla betonar tid på olika sätt. I Liszts La Lugubre Gondola II flyter musiken som i Venedigs kanaler och i Skrjabins nionde sonat, Svart mässa, accelererar tempot spiralaktigt. I Murails Cloche d’adieu är tidsbegreppet friare när ekot av en resonerande klocka efterapas och i George Benjamins Fantasy on Iambic Rhythm skiftar tidsperspektivet ständigt – och allt tas i beaktande härligt fint av både Aimard och Perryman. Ju mer avancerad musiken är desto mer komplicerade är målningarna. De går hand i hand.
Förutom Listz, Skrjabin, Murail och Benjamin behövdes också ”penselputsningsmusik”, som fick bli några preludier av Debussy – musik som betecknas som så färgrik i sig själv att den inte behöver illustreras. Som så ofta med stora interpreter får man en känsla av att de har ett sensibelt men osentimentalt grepp om sina verk. Så också i fallet med Aimard och Debussy.
Det är vidunderligt fint och härligt och allt sätter sig snyggt. Efteråt är allt rofyllt.