Bokrecension: Åtta år för en råtta
Varför älskar emanciperade kvinnor män som behandlar dem illa? Karolina Ramqvists studie i den eviga gåtan ger inget svar på den frågan men det gör ingenting.
Roman
Norstedts 2012
Bokens titel, Alltings början, alluderar på målningen ”L’Origine du monde” av den franske 1800-talsmålaren Gustave Courbet, en realistisk återgivning av ett ludet kvinnokön. Den unga Sagas mamma, feminist av Grupp 8-generationen, har tidigt introducerat tavlan för sin dotter för att styra in henne på den rätta vägen av frigjord kvinnostolthet.
Det oaktat går det lite snett för Saga – eller går det?
Karolina Ramqvists roman omspänner åtta år, från Sagas gymnasiestart 1991 då hon för första gången får syn på festfixaren Victor Schantz, till att hon våren 1999 äntligen verkar tröttna på honom. Alla deras möten under åren har då skett på hans kommando, han beställer fram henne ”som man ringer efter en pizza”, i skydd av natten, och hon bokför samlagen i sin almanacka med bokstaven V. Där finns också D för Diskaren, R för regissören och så vidare.
Victorbesattheten
Bilden på bokens pärm föreställer, och det antas vi nog alla genast uppfatta, författaren som ung. Mjuk amorbåge, trotsiga bambiögon, rundad kind. Förlaget och författaren bör ha varit överens om att med denna illustration, genom att ge Saga ett utseende, signalera att författaren öser ur egen erfarenhet. Sagas skribentkarriär, som tar fart någonstans i marginalen av Victorbesattheten, liknar till sina offentliga drag också Ramqvists egen. Dessutom är boken full av referenser till nöjeslivet i 90-talets Stockholm, så identifikationsfaktorn måtte vara mycket hög för en viss läsekrets.
Det här är en klasshistoria förstås. Sagas konstnärsmamma har klassrest uppåt på det generösa 70-talet, och ger vidare åt Saga ett kulturellt kapital, ett språk och en ambition som gör att det går att fixa en kolumnisttillvaro utan att ens ha gått ut gymnasiet. Av sin franska pappa, som annars inte gör väsen av sig, får hon ”mitt lilla fadersarv”, en behändig summa som räcker till ett år (sic!) i Paris.
I många bemärkelser är Saga alltså representativ bara för det smalaste smala segment av modern svensk kvinnlighet. Men visst finns det universella aspekter på hennes liv också.
Män som tar för sig
Den oförlösta ambivalensen i Sagas sätt att berätta om sig själv är romanens största förtjänst, det spännande som gör att jag läser den med oupphörligt intresse. De äldre männen, inklusive den dyrkade V, som tar för sig av hennes späda bröstlösa tonårskropp begår övergrepp om inte juridiskt så moraliskt, i egenskap av vuxna. Hennes jämnåriga knullkompisar är heller inga mönster av empati. Men samtidigt har Saga en egen agenda, ett kärleks- och glädjelöst samlande av erfarenheter underställt en vilja värdig ett södergranskt väsen, ”ett barn, en page och ett djärvt beslut.”
Någon ”skrattande strimma av en scharlakanssol” är hon däremot inte. Snarare en kallhamrad och vilsen exponent för ungdomen som en orgie i egocentrisk spleen. Nyheten om Estoniaolyckan mottas av Sagas klasskamrater med dåliga skämt, och när hon nästan blir ögonvittne till Stureplansmorden så tänker hon varken på att hon själv undkommit dödsfara eller på dem som inte undkom: ”Jag tänker bara på Victor. Jag undrar om han var där och jag tänker att det skulle förenkla saker och ting om han var det.”
Saga vägrar i någon bemärkelse att inta en offerposition. Också när hon inleder karriären som kolumnist med uppdrag att beskriva hur det är att navigera som ung kvinna i Stockholms klubb- och medievärld på 90-talet, är det som om hon ändå såg sig själv som upphöjd över de könsmaktstrukturer hon lär sig avläsa.
Gåvan som ingen kan ge
På ett sätt som inte alls går att inordna under #prataomdet-kampanjens indignationsmodus häromåret får Sagas historia mig att tänka på betydelsen av också dåliga erfarenheter i livet och sexuallivet. Det här låter förfärligt, förstås – som om inte världen var överfull av män som verkligen inte behöver uppmuntras att svina sig fram.
Men det kan finnas en tid i en ung heterosexuell kvinnas liv då ingen man av kvinna född är den rätte – en är för snäll, en annan för elak, en tredje för kåt och en fjärde för osexig/för gammal/för ung ... Då hjälper bara de vildaste projektioner och fantasier. Realismen har ingen plats här och därför kan man inte möta någon verklig, bara kollidera hårt med andras underliga självförståelser. En sexuell och emotionell bildningsgång kan inte bara bestå av en serie framsteg utan komplikation. Att begära det omöjliga – i det här fallet att den infantila kokainsnortarråttan Victor skall älska Saga som hon älskar honom – är en åldersfråga. Den felaktiga, ideologiskt horribla förälskelsen är ett skede av kvinnolivet. Det kommer andra och annorlunda.
Att erövra och forma en egen sexualitet är något var och måste göra själv. Den gåvan kan ingen annan ge – ingen feministisk mamma och ingen underbar älskare heller.