Teaterrecension: Det förvillande vittnesmålet
Land's End leder publiken på villovägar. I gränslandet mellan verklighet och fiktion tappar man bort sig och berörs av en mördares tårar.
Den ödelagda miljön utanför gör att Busholmens bunker känns lite som världens ände. Därmed en ganska lämplig skådeplats för en föreställning med titeln Land's End som dessutom bygger på en inte bara hemsk och utan också sann story.
En fru hyr en yrkesmördare som tar livet av hennes man. Ytligt sett påminner Bart Baeles och Yves Degryses pjäs om en dramatiserad dokumentär eller en sådan där suggestiv "kriminalhistoria ur livet" som man ibland kan stöta på i veckotidningar.
Föreställningen börjar med replikskiftet mellan en kvinna och en man i en mörk gränd – i själva verket en dialog lånad ur Bernard-Marie Koltès pjäs I bomullsfältens ensamhet.
Utan förvarning växlar det som egentligen mest liknar en tarvlig eurodeckare om till en regelrätt dokumentär om den mysiga gården t' Groot Moerhof som ligger precis på gränsen mellan Frankrike och Belgien.
Det blir krispiga landskap och personer som berättar om ortens historia, om spritsmugglarna vars rutt löpte rätt genom gården och det ingraverade årtalet 1920 ovanför trappen som en markering för landsgränsen. Det visar sig också vara rent dokumentärt material med riktiga ortsbor som intervjuas.
Amatörer blir advokater
På det här sättet ömsar föreställningen ständigt skinn, tvingar publiken att tänka om, skärpa sina sinnen och följa texten allt noggrannare. Med ryms till och med en utställning med makabra Bonk-liknande skulpturer – också de noga utplacerade pusselbitar som den alerta kan sammanfoga under föreställningens gång.
Rollbesättningen är utöver det vanliga. Förutom de professionella skådespelarna Jean-Benoît Ugeux och Mieke Verdin som yrkesmördaren och frun bär helt vanliga människor utan teaterbakgrund upp de övriga rollerna. Med en magisk spontanitet gestaltar de poliser, advokater och åklagare och övertygar fullkomligt i videointervjuerna som visas på skärmarna.
Efter den ganska osentimentala – och humoristiska – sekvensen med cyniskt skämtande poliser och småskumma försvarsadvokater blir det dags för konfrontationen mellan anstiftaren och gärningsmannen.
Verdin och Ugeux äntrar scenen och något märkligt inträffar. Trots att det är uppenbart att två skådespelare står där kan jag inte slå av verklighetskänslan. Inte minst då Verdin gör en så övertygande tolkning av frun.
Kallt berättar hon om händelseförloppet: hunden fördes till kenneln, inköpen gjordes på delikatessaffären och sömnmedlet injicerades i potatiskroketterna. Hon fick sex stycken, han sju så att den rohypnolspetsade portionen skulle vara skönjbar.
Frun verkar kallhamrad men så slinker en liten detalj ut: "Min man brukade rulla ihop ylletröjan under huvudet när han sov middag på soffan." Plötsligt finns det en inbördes relation mellan mördaren och offret, en vardag, ett gemensamt liv som så abrupt avslutats med en dos rohypnol, en plastpåse och ett järnrör.
Potentiellt skulle föraktet mot frun/mördaren kunna öka, men så börjar hon strö ut detaljer: hans älskarinnor, firman han tog all ära för, svartsjukan, desperationen, planen som gick fel och sedan den fruktansvärda saknaden och ångesten.
Nästan obemärkt sätter man sig själv i kvinnans situation. Det måste gå till så här när en jury eller domare övertygas av ett högst trovärdigt vittnesmål. Man har alla gräslig fakta i handen och kan ändå inte värja sig för det mänskliga medkännandet. Så lätt förvillas publiken i gränslandet mellan fiktion och verklighet.
Jag köper till och med hennes tårar, trots att kompanjonen informerar publiken om den råa löken i hennes ficka. Men han ljuger säkert ...