Polaroid på lek och allvar
Utställningen med Polaroidbilder på fotografiska museet är som en stad med för många sevärdheter. För att inte missa hälften verkar det nödvändigt att stanna minst en vecka.
Finlands fotografiska museum, Tallbergsgatan 1C. Till 2.12.
På utställningen visas över 350 fotografier av mer än 150 konstnärer, av vilka många är stora namn som Andy Warhol, Robert Mapplethorpe och Sally Mann.
Polaroidbilder är inte bara de små mer eller mindre kvadratiska fotografierna med vit kant. Vissa kameror producerar också ett negativ och småningom utvecklade Edwin H. Land en kamera för bildstorleken 50 x 60 cm. De helt kornfria fotografierna är imponerar i sig med sin tekniska briljans.
Storformatskamerorna byggdes i trä och väger över 100 kg. Det finns endast fem fungerande sådana i världen och i juni kunde Helen Korpak, Susanna Majuri, Nelli Palomäki, Minna L. Henriksson och Perttu Saksa arbeta med den mytiska monsterkameran under tio dagar, under ledning av en tekniker från Impossible Works. Upplevelsen var, enligt videodokumentationen, ett storartat äventyr.
Varje exponering blir viktig, i motsats till när man testar sig fram med en digital kamera.
– När jag tryckte på utlösaren kändes det som att få en elektrisk stöt, berättar Susanna Majuri.
Nelli Palomäki var rädd att bilderna – det finns ju bara i ett enda exemplar – skulle förstöras, och insåg därför att hon inte kunde bevara de människor hon fotograferade.
De två ytterligheterna: snabba, små plastbilder och exklusiva kopior från en tungrodd kamera leder till olika förhållningssätt – ett lättsinnigt och ett där ögonblicket är oändligt värdefullt.
Lättsinnets mästare Andy Warhol nyser på sitt tvådelade självporträtt. De fem unga finländska fotografernas bilder är allvarliga och melankoliska med en känsla av förgänglighet.
Samarbete med konstnärer
Polaroidens glansdagar var 1970- och 1980-talet. Man satsade på konstnärer, som fick enklare kameror och material eller kunde låna en storformatskamera. I gengäld gav konstnärerna verk till Polaroid Collection. Polaroid gick i konkurs 2008 – den digitala kameran hade gjort sitt intåg – och samlingen auktionerades ut 2010.
Utställningens verk kommer från det österrikiska museet Westlicht, som köpte en stor del av samlingen. Tillsammans med verk ur samlingen hänger bilder av finländska fotografer, som överlag står sig väl i jämförelsen med de internationella stjärnorna.
Vid en första genomgång är det lätt att fastna för de större fotografierna: Sally Manns sinnligt slaskiga stilleben, Cay Langs utsökt komponerade kroppar pressade mot glasskivor och ett par av William Wegmans fotografier, trots att motivet är en utklädd hund.
Av de små bilderna framträder Mark Mahers 77 bilder i serien American Polaroids (1992–2003). Absurda företeelser som en lekstuga utan dörr, världens mest fotograferade indian och en buske klippt som en explosion på en militärbas förmedlar humor utan skrattfest.
John Reuters skrynkliga verklighet, André Thijssens avskalade, exakta kompositioner och Mary Ellen Marks små gatufotografier från 1980-talet är också fängslande.
Färgstarka collage
En möjlighet att jobba i större format är att sammanställa helheter av små bilder. På så sätt kan man också bygga om i bilden, dubblera eller töja ut kroppar. De mest frapperande collagen är gjorda av Kari Riipinen (f. 1952), som förmodligen är den enda finländaren som hade ett samarbetsavtal med Polaroid.
Utställningens omfång gör det svårt att se allt. Ett verk bestående av otaliga små bilder kunde vara en hel utställning om formatet var annorlunda. En del mindre intressanta bilder finns också med, vissa kan ha valts för att de är tagna av en känd fotograf, som Helmut Newton eller Ansel Adams.
Utställningen presenterar inte endast storverk, men erbjuder en översvallande mångfald, en fotografiets historia från några decennier – sedd genom ett företags lins.