Musikrecension: Fransmän i Italien
Le Concert d’Astrée, ledare, cembalo och orgel: Emmanuelle Haïm, sol. Rolando Villazón och Topi Lehtipuu, tenor, Sandrine Piau, sopran. Monteverdi – Castello – Rossi. Konserthuset i Åbo 15.8.
Det är naturligtvis lite förmätet att utse festspelens höjdpunkt när vi är endast halvvägs i programmet och det återstår flera högintressanta tillfällen men månne inte onsdagens konsert hör till Åbofestivalens toppar och den fulltaliga publikens reaktion i konserthuset stöder nog denna tolkning. Kamerorna kom fram och man hyllade exekutörerna nästan hysteriskt som popartister med vilda ovationer vilka inspirerade musikerna till flera extranummer i en allt spexigare stämning.
Le Concert d’Astrée är en fransk ensemble för tidig musik, grundad för cirka tio år sedan och – förmodligen – likt andra dylika grupper mycket flexibel i frågan om antalet musiker. I Åbo uppträdde nio instrumentalister i ett italienskt program under ledning av Emmanuelle Haïm vid ett tangentinstrument som bestod av en cembalo placerad ovanpå en kistorgel, alltså ett instrument med flera manualer där en manual är orgel och två manualer cembalo (sådana instrument har existerat). Haïm fungerar inte som dirigent utan mera som prima inter pares som i synnerhet i de två nyckfulla sonaterna av den okände Dario Castello ledde ensemblen i ett elegant samspel.
Men programmets tyngdpunkt var vokal där continuogruppen – cello, kontrabas, teorb, harpa, cembalo – ackompanjerade smidigt och följsamt. Stjärnan på konsertestraden var givetvis den i Mexiko födde franske tenoren Rolando Villazón som nu med all tydlighet visade att han är helt återställd från sin operation och att det mediokra framträdandet i Helsingfors för ett år sedan var en ren tillfällighet. Villazóns stämma är klangligt tilltalande, smidig och med en teknik som medger en perfekt intonation. Mannen är därtill ytterst intensiv i sina tolkningar och profilerade retoriken i musik och text mycket engagerat. Topi Lehtipuu var en värdig partner och i några duetter fick publiken njuta av de två mästarnas raffinerade samsång.
Claudio Monteverdis (1567–1643) madrigaler är solosånger, inte körmusik, där musiken är textens tjänarinna. Nio madrigaler utfördes som en helhet, en svit där sopranen Sandrine Piaus få sånger blev verkliga pärlor.
Konsertens rubrik och huvudnummer var Monteverdis märkliga kantat Il Combattimento di Tancredi e Clorinda där Rolando Villazón mycket intesivt sjöng den krävande berättarroller dramatisk ackompajerad av Monteverdis deskriptiva och uppfinningsrika instrumentalsats. Topi Lehtipuu sekunderade som den lite försagde Tancredi och när Sandrine Piaus Clorinda uttalat sin sista himmelskt ljuva suck bröt jublet ut.
Publicerad i Hbl 17.8.