Teaterrecension: Med Jessika i vildmarken
Text och regi: Lea Klemola. Scenografi: Erkki Saarainen. Dräkter: Jaana Kurttila. Ljus: Lassi Kröger. Ljud: Mika-Sakari Koponen. Föreställning på Tammerfors teatersommar 9.8.
Den internationella publiken som tagit sig till Tammerfors teatersommar för att uppleva finsk scenkonst blev säkert inte besviken på Jessikan pentu (Jessikas valp). Fylla, kaskader av saatanaperkele och en naken man som kliar sig på baken ... Och framför allt mycket fin teater.
Alla krisar i Lea Klemolas pjäs som är en fristående fortsättning på Jessika vapaana syntynyt (Jessika född fri), också den specialskriven för Kuopion Kaupunginteatteri. Det största sammanbrottet upplever Jessika själv. Hon identifierar sig med mammuten och önskar att hon levde åtminstone 12 000 år bakåt i tiden innan mobiler, tevespel och tåg trasslade till hennes relation till maken och sonen. ”Vi har inget gemensamt! Vi behöver inte varandra längre!”, utbrister hon.
Möjligen gör Annukka Blomberg sitt livs största roll som den hest svärande Jessika. En karaktär som visserligen är tillspetsad, karikerat bonnig och kryddad med rå humor, men samtidigt så innerligt igenkännbar. Det går inte att se Jessikan pentu utan att själv rannsaka sitt eget liv.
”Det där familjelivet är bara så helvetes svårt!” förklarar Klemola på presskonferensen före föreställningen. Utan tvivel har dramatikern och regissören satt sin prägel på Jessikas roll – det franka träffsäkra talesättet går igen hos karaktären. Överlag har Klemola och ensemblen lyckats rota fram några riktiga prakttyper, också om gestaltningen på några ställen känns lite upprepad.
Grovt, groteskt, vackert
På ytan är pjäsen oerhört rolig, grov och grotesk. Texten har också en vacker melodi och omhändertas väl av den samspelta ensemblen.
Tematiskt synar Klemola myten om framsteget och kritiserar samhällets teknikfixering. Kroppen har inte hängt med i utvecklingen och inombords längtar vi till skogs, lyder tesen. Ändå har vi blivit för tama för att verkligen klara oss, något som både Jessika och hennes terapihund – en naken Ilkka Pentti – får erfara.
Det biologistiska perspektivet kan ifrågasättas – det är också ett verktyg för att motivera samhällelig ojämlikhet. Det verkar ändå som Klemola är medvetet naiv. Främst är det en existentiell kris Jessika genomgår. Det är sig själv hon vill rena när hon tvingar familjen till skogs – egentligen en teaterscen som hon hyrt för att förverkliga ett slags teaterterapi. Genom att tillsammans låtsas tappa bort sig i skogen kan de sedan hitta till varandra i den gemensamma kampen mot faror. ”Jag vill till en tid där man måste döda en älg för att överleva!” förklarar Jessika. Eftersom sonen med det symboliska namnet Ilves (Lo) för länge sedan lämnat boet får Jessikas mamma, den publikcharmande Seija Pitkänen, spela pojken. En annan favorit är Jessikas make (Pekka Kekäläinen) vars behov av ”civilisation” är nästan lika maniskt som Jessikas vildmarkstjusning, också om det manifesteras mer subtilt: ”Va’ om jag skulle åka till bensinmacken, köpa en engångsgrill och lite korv?”
I skogen hittas kanske inga urdjur, snarare den mycket mänskliga existentiella ångesten. Klemolas budskap är ändå tröstande: man kan inte lyckas med livet, man kan bara leva.
Jessikan pentu visas under Stage-festivalen i Helsingfors 18.8 och 19.8.