Teaterrecension: Mammans melankoli
Text och regi: Lola Airas. På scenen: Lola Airas, Elvira Onetto, Mario Aitel, Vicente Fiorillo, Ernestina Ruggero, Noelia Sixto. Musik: Ulises Conti. Dramaturgi: Sofia Medici. Koreografi: Luciana Acuna. Video: Nele Wohlatz. Videoteknik: Marcos Medici. Scenografi: Mariana Tirantte. Kostymer: Sofía Berhaka. Regiassistent: Luciana Acuna. Ljus: Matás Sendón. Teknisk ledare: Gustavo Kotik.
Föreställning 15.6 på Alexandersteatern under Stage-festivalen.
Tusentals gånger har jag iakttagit min mamma läsa och funderat på det universum som måste spelas upp mellan henne och boken. Kanske är det därför inledningen på Melancolía y manifestaciones (Melankoli och manifestationer) är så rörande.
Tusentals minnesbilder av mamman försjunken i essäer, föreläsningar och romaner i sin säng har regissören och dramatikern Lola Airas samlat på sig. Sköna stunder där till och med sömnen är bildande.
Men Lola Airas mamma vill inte stiga upp. Och hon stiger inte upp, skådespelaren Elvira Onetto är bokstavligen fastspänd i den ljusblå blommiga madrassen på Alexandersteaterns scen.
Den självbiografiska pjäsen om mammans bipolära sjukdom är tragisk, men på samma gång oerhört söt. "Min mamma har två ansikten, ett sorgset och ett euforiskt", berättar dottern. Stilen är nästan barnboksliknande med en enkel satsbyggnad som lutar sig mot en rymd av mening och lågmäld humor.
Vi som sitter i Alexandersteaterns sal är lyckligt lottade. Trots att Airas skapat föreställningen i samråd med sin mor har denna nu förbjudit henne att visa den i Argentina. "Hon är återigen deprimerad", berättar dottern under publiksamtalet som följer.
Också i föreställningen är det Airas själv som sköter berättandet medan Onetto och den övriga ensemblen gestaltar. Allt sker på "scenen i scenen" – ett litet rum avgränsat av tre väggar vars öppning ibland täcks av ett fransdraperi. När dottern räknar upp saldot efter mammans rövarstråt ser vi föremålen på väggen: nallen, ametisthalsbandet, silkesslipsen, de tolv tallrikarna. Mamma är bara så oerhört förtjust i att ge presenter, lyder förklaringen. Överlag är det vackert komponerade bilder vi får se, ibland med ett slags musikvideoestetik som tillsammans med Ulises Contis gitarr gör nästan all text överflödig.
Lek med verklighet
Texten bygger på riktiga intervjuer med mamman och ytterligare dokumentär tyngd får föreställningen av videosnuttarna som spelats in bland annat i hennes hem. Airas växlar fascinerande mellan närhet och distans, varmt och kallt. Ibland talar Onetto genom playback och man funderar på om rösten på bandet i själva verket är den verkliga mammans. Samtidigt distanserar greppet med sin "onaturlighet" – Onetto står ju på scenen och mimar. På samma sätt skapas kontraster mellan videomaterialet med "riktiga människor", Onettos ansikte i närbild på skärmen och skådespelarna som nästan konsekvent befinner sig på bortre delen av scenen på ett ordentligt avstånd från publiken.
Sund protest
Depressionen beskrivs som en juvel i blodet som dyker upp när man minst anar det. Dottern önskar att mamman skulle delta i demonstrationerna på Buenos Aires gator – att kanalisera sina negativa känslor utåt kunde ha en läkande effekt.
Ett gäng demonstranter tar sig faktiskt upp på scenen när amatörskådespelarna Mario Aitel, Vicente Fiorillo, Ernestina Ruggero och Noelia Sixto, som hittills spelat stumma biroller, framför en protest mot åldersdiskriminering och biologins gisslan: Att man för varje yttrad fras bara blir äldre och äldre.
Texten som ensemblen improviserat fram sätter ord på den allmänmänskliga rädslan för åldrandet och möts av publikens stående ovationer.
Men också den första delen av föreställningen är en sorts manifestation där Airas kanaliserar allt det hemska hos både mamman och sig själv ut på teaterscenen. Kanske också ett sätt att försöka skydda sig mot den där juvelen som när som helst kan dyka upp.
Ytterligare en föreställning ges 16.8 på Alexandersteatern.