Skivrecension: Ännu en bit kvar att gå
Manifestums första skiva är en lätt besvikelse med tanke på allt prat om den radikalt förändrade manskörsklangen som omgett kören sedan starten, skriver Wilhelm Kvist.
Dir. Markus Westerlund. Medverkande Mats Carlsson, tenor, Hedvig Pauli, sopran, Kaj-Erik Gustafsson, orgel, Mika Westerlund, piano. (Fuga)
Sommaren 2010 gick trettio sångare ur sällskapet Muntra musikanter sedan dirigenten Markus Westerlund och styrelsen hamnat på kant med resten av kören om körens framtida utveckling. I stället bildades manskören Manifestum, som formulerade som sin ledstjärna att "varje sångare har rätt att njuta av hela den röstkapacitet han besitter" och att "publiken är värd att höra fullödig sång som fyller rummet och själen".
Must och märg blev slagord för Manifestum, sångstilen skulle förändras, uttryck som märgsång myntades och den präktiga manskörsklangen skulle återetableras inom amatörkörvärlden. När kören nu gett ut sin första skiva Prelude är det naturligt att en utvärdering sker – skivan bör ju rimligtvis mäta hur väl kören uppnått sina mål. Repertoaren är en blandning av mestadels svenska och finska klassiker från Sibelius till Schrader och sångerna är plockade ur produktioner från körens första verksamhetsår, bland annat besöket på Island 2010 och Jussi Björling-jubileet 2011.
Mot bakgrund av alla teser om märgfyllda forten i tenoren, burna klingande pianissimi, klang, resonans och frasering är skivan dock en lätt besvikelse. När Manifestum bildades lyfte Westerlund fram problemet med åldrande medlemmar och sjunkande kvalitet i MM, men också inom Manifestum tycks medlemmarna vara till åren komna. Alltför ofta låter Manifestum som en pensionärskör som tagit sig an en alltför svår repertoar. Rösterna räcker inte till och i pilgrimskören ur Wagners Tannhäuser vittnar diskrepansen mellan pianot och kören om hur stämningen sjunger. Herrarna sjunger förvisso fylligt och frodigt och det är mäktigt, men attacken och samstämmigheten är ofta ofokuserad. Så speciellt i vidlyftiga O sole mio, där det som skulle vara en mjuk bakgrundsmatta blir ett grötigt brummande. Andra sånger låter olovligt orena och ibland svajar till och med ett vanligt durackord.
Varför lyfter jag upp detta? Jo, för att inspelningstillfället i allmänhet erbjuder möjligheter till omtagning och filande – ibland i det oändliga – och för att Manifestum har klart manifesterade ideal att leva upp till. Med en hyfsad producent kunde många småsaker ha fixats – excellens var visst också ett av Manifestums ledord?
En av skivans största förtjänster är de förstklassiga solisterna som man lyckats engagera. Svensken Mats Carlsson är som bekant en ypperligt fin tenor med fin höjd (inte minst i O sole mio). Hedvig Paulig, som fick sin definitiva kvalitetsstämpel i och med segern i Sibelius-sångtävlingen 2011, sjunger fokuserat sitt solo i Den blomstertid nu kommer. Till förtjänsterna hör också Westerlunds egna arrangemang av flertalet av melodierna.
I egenskap av en ordets man tilltalas jag stort av det snygga konvolutet och de uppriktigt upplysande presentationstexterna som ger en kort men detaljerad bakgrund till vartenda ett stycke.