Musikrecension: Kvalitet framför allt
Finländska kammarorkestern, dir. Jukka-Pekka Saraste. Sol. Vilde Frang, violin. Stravinsky, Mozart, Beethoven. Ekenäs kyrka 3.8.
Det är fascinerande hur Mozart gav sig i kast med en viss genre vid en viss tidpunkt. Ta till exempel de fem violinkonserterna, av vilka han skrev fyra i Salzburg 1775 i nitton års ålder (den första skrevs troligtvis ännu tidigare, 1773). Gemensamt för konserterna är ett melodiskt expressivt uttryck, samtidigt som varje verk har sin personliga karaktär. Utmärkande för den femte konserten i A-dur K 219 är det pregnanta turkiska inslaget som, på samma sätt som i pianosonaten i samma tonart, gör sig gällande i finalrondot.
Norska violinisten Vilde Frang (f. 1986) gör som bäst en strålande karriär på världens olika estrader – i sällskap av dirigenter såsom Mariss Jansons, Esa-Pekka Salonen, Jukka-Pekka Saraste, Bernard Haitink och Neville Marriner med flera – och efter att ha besökt Kuhmo i juli kom hon till Ekenäs i fredags med Mozarts femte konsert på programmet.
Frangs spel utmärks av ren och skär kvalitet i alla tempi, både vad gäller tonkvalitet och renhet. Hon formar varje ton omsorgsfullt och spelar ytterst temperamentsfullt. Med sin rytmiska rörlighet och livfullhet är uttrycket dramatiskt, dock inte överdramatiserat. Som extranummer och som en fläkt från en annan värld framförde hon en norsk folkvisa på sin fela.
Samspelet med Finländska kammarorkestern var utmärkt. FKO spelade energiskt och alert, både i Mozart och i Stravinskys rappa och raskt framåtskridande Konsert för kammarorkester, Dumbarton Oaks. Och den som har fått för sig att Beethovens åttonde symfoni skulle sakna drama har fått det mesta om bakfoten: i Jukka-Pekka Sarastes och FKO:s version var åttan fylld av laddning och spänning.
Publicerad i Hbl 5.8