Är gastromikrofonin framtidens melodi?
När Pekka Kuusisto sväljer en mikrofon och återger ljudet av hjärtats dunk och magsyror som blandas med kolsyror känns det som att han har kommit något genuint fascinerande på spåren. Fortsätt så här, Pekka, för kroppens musik väntar bara på att upptäckas, skriver Wilhelm Kvist.
Pekka Kuusisto, violin och svald mikrofon, Teemu Korpipää, sampling, Pasi Hyökki, sopranista, Atte Kilpeläinen, Hanna Niemelä, altviolin, Markus Hohti, cello, Auri Ahola, dans, Trio Kelavala, performans. Muhly, Kuusisto-Korpipää, Berio, Haapamäki, Händel på Kallio-Kuninkala 31.7.
Pekka Kuusisto, violin, Heini Kärkkäinen, piano, Ilona Korhonen, runosång, Kimmo Antikainen, ljud, Valo Virtanen, ljus. Sibelius violinkonsert i Järvenpäähuset 31.7.
Birgit Nilsson lär en gång i världen ha avböjt fotografen Lennart Nilssons förslag att fotografera operadivans stämband när de vibrerade i höga C: ”Er fotograf vill att jag ska svälja den lilla kameran så han kan ta bilder på stämbandet. Det vill jag inte eftersom jag vet var den varit tidigare.”
Med sitt uttalande syftade la Nilsson på herr Nilssons prisbelönade fotografier av hur ett barn blir till, hur spermien befruktar ägget och hur fostret växer i sin mammas mage. Även om Birtigt Nilsson först avböjde Lennart Nilssons förslag, lyckades de två nå en överenskommelse och sopranens stämband kunde förevigas.
Tack vare Lennart Nilsson med flera har vi i flera decennier sett bilder på hur människokroppen ser ut på insidan. Men hur många av oss har hört den? När Pekka Kuusisto under sin festival (Vår festival) i Tusby och Träskända i tisdags svalde en mikrofon och återgav ljudet från sin matstrupe och mage genom högtalare och sampling, kändes det därför som att han kommit något genuint fascinerande på spåren. Han rörde vid en sträng som berörde åtminstone mig på ett väldigt djupt plan.
Mikrofon med kondom
Givetvis är det svårt att hålla sig för skratt när Kuusisto trycker ner en mikrofon i halsen och ögonen rullar och kinderna bleknar. För varje centimeter som han sväljer mikrofonen tilltar hjärtrytmen, men så småningom lägger sig mikrofonen – av vanlig kondomförsedd knappmodell – på magens botten och hjärtrytmen normaliseras. Och då, ja då är det dags att lyssna. I förberedande syfte har Kuusisto laddat upp med en massa kål och för bästa ljudeffekt häller han på lite cocakolsyra som blandas med magsyrorna. Det är lika lätt att fascineras som äcklas.
Det är svårt att avgöra om Teemu Korpipääs sampling eller Kuusistos eget violinspel utföll på bästa sätt. Klart är dock att konceptet har stor potential. Vissa forskare har studerat hur mycket ett foster hör av till exempel sin mammas röst, men tänk om man kunde få större inblick i hur ljudet låter i örongångarna eller hjärnan eller varför inte när ett barn blir till?
Säregen violinkonsert
Kuusistos mage lär ha kurrat mindre än väntat, men det kan bero på att han samma kväll hade spelat Sibelius violinkonsert två gånger dessförinnan. För fem år sedan berättade han för mig att hans tolkning av violinkonserten hade förändrats så pass mycket på tolv år att han inte längre kände igen sin egen inspelning förutom på orkesterpartiet när den hördes i radion. Saken förvärras av att det finns hundratals inspelningar på marknaden, men uttalandet vittnade också om en radikal förändring i approachen.
För Kuusisto är Sibelius som finsk folkmusik och nu tycktes han äntligen ha hittat ett perfekt sätt att framföra den här musiken. Ilona Korhonen bidrog inledningsvis med en halv timme runosång à la Larin Paraske och så småningom skönjdes de melodiska elementen ur Sibelius violinkonsert allt tydligare. Tonarten var från början D-dorisk och på samma sätt som i violinkonserten fick tonartskänslan bestämda stötar på bestämda ställen.
Och Kuusistos tolkning då? Föga överraskande var den full av falska toner, rytmisk rivighet och häftiga accenter, alltid ändå känslig och aldrig sirapssöt. Ironin i sammanhanget är att det finns otaliga sjuttonåringar som övar flera timmar om dagen i flera månader för att bli av med orenheterna, medan en som vunnit Sibeliustävlingen 1995 och en gång spelat violinkonserten ”perfekt” kan göra vad han vill. Ändå är jag beredd att köpa Kuusistos nya Sibeliusinspelning om den någon gång kommer ut på skiva.
Heini Kärkkäinen har jag alltid tyckt att ha fått ut förvånansvärt lite ur flygeln trots stora gester, eller kanske just därför. Också nu lyste fortissimona i orkesterpartiet med sin frånvaro. Därmed inte sagt att inte spelet var rytmiskt. På ett intellektuellt plan förstår hon musiken väl!
Vår festival är alltid en blandning av många uppträdande och vid tisdagskvällens sena kvällskonsert var det återigen lätt att fascineras av sopranisten Pasi Hyökkis röstkonst, inte minst i Sampo Haapamäkis ungdomsverk Haljennut (2004) där en dikt av Harri Nordell om hästen och hoven spjälks till fartfylld och uttrycksfull konst. Hyökki var likaså stark i Berios Sequenza nr 3 och två arior ur Händels Messias. Trio Kelavalas kanteleperformans kändes däremot som kejsarens nya kläder, medan Nico Muhlys psykedeliska Keep in Touch för viola och ljudband tolkades fint av Atte Kilpeläinen med dans av Auri Ahola.
Artikeln har uppdaterats och ett fel beträffande anekdoten om Birgit och Lennart Nilsson har korrigerats.