Människonära irrfärder à la Kuusisto
Konserter i Kallio-Kuninkalas Leonorasal. Elisa Kerola, Jenny Vartiainen, Eija Kankaanranta, kantele, Mari Mäntylä, décacorde, Ismo Eskelinen, gitarr, Pekka Kuusisto, Katharine Gowers, Maija Linkola, violin, Atte Kilpeläinen, Anna Rajamäki, altviolin, Markus Hohti, Riikka Lampinen, cello, Roope Gröndahl, Anna-Mari Kähärä, piano, Marzi Nyman, sång & gitarr, Sanna Kurki-Suonio, sång. Virtaperko, Hietala, Nordgren, Schubert, Liszt, Jalkanen, Kähärä.
Vad har Timo Hietala, Pekka Jalkanen, Anna-Mari Kähärä, Franz Liszt, Pehr Henrik Nordgren, Franz Schubert och Olli Virtaperko gemensamt? Nå, förutom att alla, utom de bägge Franzarna, är finländare åtminstone det faktum att de är bra tonsättare.
Samt att de alla samsades under öppningsdagen vid Vår Festival och att knappast någon annan än Pekka Kuusisto kunnat komma på tanken att kombinera just dessa förmågor under samma tak och samma kväll, om än inom ramen för två konserter.
Årets tema i Träskända/Tusby är det geniala påfundet Ihmeinen (på svenska det inte lika smidiga ”människoundret”) och de sju dagarnas människonära rubriker lyder: irrfärder, sjukdomar, uttryck, organisation, tro, sinnen, samt fortplantning och död.
Söndagens irrfärder antog, föga överraskande, en skön stilistisk spretighet och med ren och skär kvalitet som ledstjärna.
Musikalisk humor
Festivalen inleddes som sig bör med ett uruppförande, Olli Virtaperkos raffinerade klangstudie Sato för kantele och den tiosträngade gitarren décacorde i Elisa Kerolas och Mari Mäntyläs sensibla framförande. Läckra jazzharmonier smekte ställvis örat och färgpaletten var på sedvanligt Virtaperkoskt vis inbjudande.
Timo Hietala avviker från huvudfåran av inhemska tonsättare i det att han kryddar sin musik med humor – tanken går osökt till Iiro Rantala, även om Hietala är snäppet mer konstmusikaliskt disciplinerad – och i den trettonsatsiga Great Mistakes för pianotrio, med inslag av gammal god instrumentalteater, tar han ut svängarna med besked och publiken kiknade stundtals så när av skratt.
Nordgrens Equivocations för kantele och stråktrio – kantele är ett av festivalens teman – är i sin tur för sin upphovsman typiskt avskalat suggestiv musik, där Jenny Vartiainen stod för en finfin tolkning av den, intressant nog, icke-folkmusikaliskt avfattade kantelestämman.
Ismo Eskelinens arrangemang för violin och gitarr av några sånger ur Schuberts Winterreise satt bra i sammanhanget och Kuusisto trollade fram en snarlik ”vox humana” ur sin violin, medan alltid lika ypperlige Roope Gröndahl avrundade öppningskonserten med stil i några av de italienska styckena ur Liszts piano-magnum opus, Années de Pèlerinage.
Naturkraften Kähärä
Sena söndagskonserten bjöd i sin tur på den rätt osannolika kombinationen Jalkanen–Kähärä, vilket visade sig fungera som smort. Jalkanens på Gilgamesh-eposet baserade verk Yrtti för elkantele och röst – ur vilket vi nu hörde den andra delen – syntetiserar populär-, etno- och konstmusik på ett sätt som bara Jalkanen förmår och Eija Kankaanranta och Sanna Kurki-Suonio kändes som de optimala uttolkarna.
Vad musikaliska naturkraften Kähärä syntetiserar är inte alltid lätt att sätta fingret på, men sångcykeln Aina siellä missä en ole, för röst, recitatör, pianokvintett och elgitarr till Mika Waltaris ungdomslyrik, hör till de textkänsligaste och melodiskt slagkraftigaste inhemska vokalverken på länge. Marzi Nymans uttrycksfulla sång satte guldkanten på det hela på ett sätt som gick raka vägen till hjärtat.
Konstnärlige ledaren Kuusistos underbart underliga visioner fortgår fram till lördagen i hjärtat av det unika kulturlandskapet kring Tusby träsk och för den som vill veta mera är det bara att gå in på Vår Festivals hemsida. Där finns något för de flesta smakriktningar.