Berörande skildring av Leningradbelägringen
Leningradblockaden var andra världskrigets mest dramatiska och utdragna belägring. Anna Reid beskriver hjältemod, inkompetens och kannibalism med livfullhet och elegans.
Norstedts, 2011.
Leningrad – gorod geroj. Leningrad, hjältestaden. Det är det första en tågresenär ser när han kommer ut ur Moskvajärnvägsstationen i S:t Petersburg, skrivet med stora bokstäver på hustaket mitt emot.
Ingen som har lärt känna en petersburgare kan undvika att förr eller senare komma i kontakt med ordet blokadnik. Blokadnik eller blokadnitsa är en person som genomlevde den tyska belägringen av Leningrad mellan 1941 och 1944. Belägringen är en outplånlig del av stadens historia och invånarnas identitet.
När jag intervjuar äldre petersburgare som klagar på sin låga pension brukar de förr eller senare upprepa samma fras:
– Jag är ju blokadnik/blokadnitsa. Hur kan de behandla mig på det här sättet?
Leningrad skulle förintas
Från september 1941 fram till januari 1944 belägrades Leningrad av tyska trupper. Deras mål var att förinta staden. ”Vi för bort dem som fortfarande är i livet till den inre delen av Ryssland eller till fångenskap, utplånar Leningrad från jordens yta genom att spränga bort staden, och överlämnar området norr om Neva till finnarna”, står det i ett av det tyska överkommandots mötesprotokoll från en planeringskonferens i september 1941.
Det här är ett av många intressanta citat i Anna Reids Belägringen av Leningrad. Den brittiska författaren och journalisten Reid har åstadkommit en skildring av staden som ställvis irriterar med mindre sakfel, men som i huvudsak är djupt engagerande och fascinerande läsning om mänsklighet och opportunism, om berörande hjältemod och brottslig inkompetens.
Bristfällig evakuering
Stalin förväntade sig inte det tyska anfallet i juni 1941 och partiledningen i Leningrad stod handfallen då det plötsligt visade sig att flera miljoner människor i brådskande ordning borde evakueras. Föga oväntat prioriterade man att montera ned så många fabriker som möjligt och sända dem med tåg mot Ural. Invånarna kom i andra hand.
Bara drygt 600 000 människor evakuerades innan tyskarna definitivt slöt sin järnring kring staden, vilket innebar att över två och en halv miljon civila satt kvar i en dödsfälla. De skulle gå en fruktansvärd svältvinter till mötes. Hungern var som värst under den första vintern 1941–1942, då tusentals invånare svalt ihjäl dagligen och flera tusen fall av kannibalism uppdagades. Den slutgiltiga dödssiffran för civila i Leningrad är okänd men har uppskattats till drygt en miljon.
Tackade nej till mat
Enligt Reid hade svältkatastrofen två huvudsakliga orsaker: alldeles för få evakuerades och alldeles för inkompetenta och opportunistiska tjänstemän ansvarade för matdistributionen. Det är talande att Andrej Zjdanov, den lokala partibossen i Leningrad, tackade nej till en extra försändelse av vete som Anastas Mikojan från försvarskommittén ville skicka till Leningrad. Detta för att markera sin position, vilket självklart var viktigare för partipamparna än att rädda människoliv.
Från centralkommittén i Moskva beordrade man sockerförsändelser från Leningrad till Vologda, trots att belägringen redan var ett faktum. Den dåliga kommunikationen och det ständiga bevakandet av positioner gjorde myndigheternas arbete ineffektivt och tungrott.
Chat för kattkött
Anna Reid låter invånarna i Leningrad träda fram genom en mängd berättelser. Det är rörande att läsa om konserter och balettföreställningar som genomfördes trots att deltagarna var nära svältgränsen, och om hur intellektuella Leningradfamiljer kallade kattkött för chat (franska för katt) i ett försök att upprätthålla någon form av värdighet.
Folk åt pärllim gjort av hovar och ben från slaktade djur. De åt hund- och kattkött, kokade läderbälten och finkammade sina bostäder på allt som kunde ha stoppats undan: gamla valnötter i julgransprydnader, mannagryn som hade använts till att rengöra fårskinnsjackor. Bagerierna blandade cellulosa i brödet och folk bakade så kallade pannkakor på solrosfrö- och hampskal.
Kontakter räddade livet
Det avgörande för att överleva var kontakter. Hade man en släkting som arbetade på en fabrik kunde det rädda ens liv. Medlemmar i Författarförbundet och högre akademiker fick extra ransoner. Samtidigt fick en elvaåring exakt samma ranson som ett spädbarn. Det fanns varken logik eller rättvisa i systemet, det handlade bara om att överleva till varje pris.
Att behålla sin anständighet kunde ibland vara omöjligt. Reid citerar till exempel Olga Gretjina, vars granne knackade på dörren och bönade och bad om en sked solrosolja till sin döende son.
”Om jag gav den till N:s son – vad skulle jag i så fall ge mamma? På morgonen dog hennes pojke. Jag kände mig som en mördare.”
Författarens missar
Anna Reid skriver en lättflytande och tydlig prosa. Hennes skildringar är levande och sakliga, trots att hon ibland gör sig skyldig till onödiga misstag i sina försök att ge texten liv. Det blir till exempel litet komiskt i början av boken då författaren skriver: ”Natten till söndagen den 22 juni föll mörkret över Leningrad precis som varje midsommarnatt.”
Det är just det som det inte gör på midsommarnatten i S:t Petersburg. Då är det ljust dygnet runt.
Författaren ger (kanske ofrivilligt) en något märklig bild av Finlands roll i belägringen. På flera ställen får man intrycket att Finland aktivt deltog i den, trots att Mannerheim uttryckligen vägrade göra det. Bland annat lät han bli att skära av den för ryssarnas försörjning livsviktiga järnvägslinjen från Murmansk, trots tyska påstötningar.
Ulf Gyllenhaks svenska översättning, för övrigt gedigen, har vissa brister vad ortnamn beträffar. Att skriva att ryssarna ”annekterade Finlands näst största stad Viipuri (dagens ryska Viborg)” är fel på bägge språken. Staden heter Viborg på svenska, Vyborg på ryska.
Som helhetsupplevelse är boken i varje fall strålande. Anna Reid imponerar med förmåga att bruka både makro- och mikroperspektivet, med sitt engagemang och sin klarsynthet.
Begravning våren 1942. Hungern i den belägrade staden var som värst under den första vintern 1941–1942, då tusentals invånare svalt ihjäl dagligen.
Sakprosa