Recension | Free Will: Revolutionen låter vänta på sig
Världens första internetopera fick sitt uruppförande i Nyslott i helgen. Var det ett slag i luften? Eller kanske ett smakprov på framtidens melodi?
Libretto och musik av internetgemenskapen Opera by You, sammansatt av Markus Fagerudd (musik), Iida Hämeen-Anttila (libretto). Regi Jere Erkkilä, scenografi och ljus Samuli Laine, kostymer Essi Palo, produktion Jukka Pohjolainen, projektledning Päivi Salmi. I rollerna: Christian Juslin, Matias Tosi, Cynthia Hanna, Jennifer Rowle, Anna Danik m.fl. Kuopio stadsorkester och Nyslotts operafestivalkör, dir. Sasha Mäkilä. Urpremiär på Olofsborg 21.7.
Det skall erkännas att jag har varit skeptisk till projektet Opera by You ända sedan det lanserades i maj 2010. Det som hade blivit så allmänt i datavärlden, att datorprogram skrevs gemensamt med öppen källkod och att vem som helst kunde använda koden, skulle transformeras till konstvärlden. Kunde vem som helst alltså skriva opera? Och hur skulle flera hundra röster samsas och sammanföras till en enhetlig helhet? Demokrati hade ju sällan tidigare varit ett särskilt framgångsrikt koncept i konstvärlden...
Men gång på gång har jag blivit överraskad av det här projektet och alltid positivt. Först valdes ett ämne och operan gavs ett namn (Free Will, Den fria viljan), sedan skrevs ett libretto. När rollistan offentliggjordes, när bilderna från övningarna kablades ut och när övningarna direktsändes på internet och kunde kommenteras av vem som helst tilltog tron ytterligare. I allt som operafestivalen gjorde visade man att man tog projektet på fullaste allvar.
Klassisk uppställning
Och ämnet var det inget fel på. I juli 2010, två månader efter big bang, bestämde sig nätgemenskapen att göra opera på italienaren Graziano Gallos förslag Free Will. Det är en klassisk historia om kampen mellan det goda och onda och om hur Gud år 2012, trots dåliga erfarenheter från tidigare, bestämmer sig för att skicka ner tre människor på jorden föra att råda bot på världens ondska: Jeanne d'Arc, Oscar Wilde och Wolfgang Amadeus Mozart. Jeanne d'Arc blir chef för världens största bankkoncern, Oscar Wilde FN:s generalsekreterare och Mozart dimper ner som singer-songwriter och megastjärna.
Alla gör de sitt bästa, även om resultatet inte blir precis vad Gud tänkt sig. Världens största bankkoncern förlåter tredje världens skulder och västerlandets ekonomiska system kollapsar med kravaller som följd. Låter det bekant?
Librettots styrka är att det är lättläst och förståeligt och innehåller en del roliga dialoger och smarta poänger. Karaktärerna fördjupas ändå aldrig och de hinner knappt presenteras innan de sjunger sina enda repliker och sen försvinner. Första akten stökas över på 45 minuter och hela operan på två timmar med paus. Det är synd för det känns som att ämnet potentiellt kunde hade varit så mycket mer innehållsrikt.
Musik utan drama
Verkets verkliga akilleshäl är musiken och då avser jag inte att fälla några estetiska omdömen om kompositörernas neo-barocka, neo-klassicistiska eller naivistiska tonspråk. Nej, tonspråket är helt okej, men karaktärerna utvecklas inte heller i musiken och musiken saknar ett inre drama, det där som gör att operamusik kan vara intressant i sig och fungera också utan scenisk tolkning. Musiken har i stället fått en banalt illustrerande roll. Det är i och för sig ett problem eller en egenskap som gäller ganska många moderna operor av i dag.
- Projektet lanserade i maj 2010 av Operafestivalen i Nyslott.
- Målet var att samla en internetgemenskap som skulle skriva en hel opera som skulle sättas upp i Nyslott 2012.
-
Över 400 användare registrerade sig i nätgemenskapen, varav ca 200 ville skriva musik. De drömde bland annat om fjorton flöjter och fem hundra violiner som skulle trilla ner från himmelen.
-
Tolv personer skrev musik som hamnade i det färdiga partituret. Sex tonsättare stannade kvar och fullbordade verket.
Ett större problem – och det här är nästan oförlåtligt – är att de sångare som man har till hands utnyttjas så dåligt. I rollerna som Mozart, Wilde och Jeanne d’Arc ses Christian Juslin, Matias Tosi och Cynthia Hanna, men ingen av dem utnyttjas vettigt. Christian Juslin ger vid ett par tillfällen prov på sitt höga register (visst var det ett H?) men tonerna saknar kontext. Botten är Jouni Kokoras bas, som är skriven så lågt att man knappt hör den. Det är vid sådana här tillfällen som man märker upphovsmännens amatörmässighet. Lucifer är dock en lyckad skapelse och stark uppenbarelse – det är en kvinna, sopranen Jennifer Rowle! Bastianel, en hädangången själ, tolkas också utmärkt av Anna Danik.
Bäst fungerar körpartierna, mycket tack vare den välsjungande operakören.
Ingen skuld skall läggas på dramaturgen Iida Hämeen-Anttila och tonsättaren Markus Fagerudd som sammanställde librettot och partituret på basen av de bidrag som kom in. Fagerudd skrev till exempel inte en ton, utan sydde endast ihop delarna, orkestrerade och markerade i partituret vem som hade skrivit vad. Därför låter orkestreringen som Fagerudd även om musiken i övrigt inte gör det.
Den proffsiga regin av Jere Erkkilä, Samuli Laines häftiga iscensättning och ljusplanering och alla specialeffekter hjälper till att ge verket ett lyft. Kuopio stadsorkester spelade snyggt och Sasha Mäkilä höll alla bitar fint i sina händer. Den här föreställningen hade inte blivit mycket bättre bara genom att öva mera.
Sakta i backarna
Det är alltså svårt att hänföras av hajpen kring Free Will. Sakta i backarna vill jag hälsa åt Angry Birds-mannen Peter Vesterbacka, Iron Sky-mannen Timo Vuorensola och alla andra som var som eld och lågor kring det här med “Crowdsourcing in Culture Production” (ung. Svärmarbete i kulturproduktioner) under ett seminarium i Nyslott tidigare på lördagen. Bara för att det bevisligen går att göra opera med en internetgemenskap, betyder det inte att det automatiskt blir bra, om än överraskande bra.
Vad som dock på riktigt är uppseendeväckande är att Free Will inte nödvändigtvis blev alls så mycket sämre än La Fenice som ändå skapades av proffs och som också uruppfördes på årets operafestival. Det säger väl något om att det överlag är svårt att skriva opera i dag.
Free Will gavs en enda gång i Nyslott och naturligtvis undrar någon om man kunde sätta upp verket på nytt. Självfallet kan Free Will visas hur många gånger som helst och åtminstone operachefen Jan Hultin drömmer om att sälja produktionen till flera amerikanska operahus.
Den stora frågan är ändå varför någon skulle vilja sätta upp samma opera när man lika väl kan skapa en ny. För visst var det ju åtminstone delvis vägen som var målet.