Musikrecension: På galenskapens brant
Paavali Jumppanen spelade två av Beethovens mest krävande sonater i Kuhmo i veckan. Och aldrig har väl åsikterna gått lika mycket i sär beträffande två tolkningar av samma pianist.
Paavali Jumppanen, piano m.fl.
Ända sedan Paavali Jumppanen, 38, spelade Beethovens Hammerklavier-sonat op. 106 i Kuhmo i början av veckan har jag plågats av frågan om hur jag skall formulera mig beträffande framförandet. Irritation har blandats med frustration, och då handlar det inte om att Jumppanen skulle ha saknat vision, utan snarare om att hans vision av sena Beethoven kändes så diametralt motsatt min.
Tempobehandlingen kunde jag inte beskylla honom för; tempovalen var välövervägda och gick att försvara. Men pedalanvändningen kändes olovligt riklig, nyanserna var diskutabla och balansen mellan händerna kändes inte särskilt raffinerad. Tidvis lät Beethoven som Chopin (speciellt i tredje satsen) och Jumppanen kändes orolig och knyckig.
Fugan i sista satsen fungerade bäst. Här spelade Jumppanen mycket rytmiskt och de otaliga trillarna i mellanstämmorna spelades inte för starkt. Dock fanns det ett tillfälle – när Beethoven står på galenskapens rand, när texturen tätnar och musiken kollapsar innan den tar sats på nytt – då jag upplevde att Jumppanen inte lyckades hålla huvudet tillräckligt kallt.
Övertygande Waldstein
För ett kort ögonblick var resultatet kaos. Och det var synd. För visst är det så, att ju mera kryptisk musiken blir, desto tydligare borde den artikuleras.
Mot ovanstående bakgrund blev jag lätt förvånad när ryktet spred sig att Jumppanen skulle ha spelat in sonaten på skiva. Den var ju inte färdig! Paavali Jumppanen har de facto redan spelat in Beethovens samtliga 32 sonater på skivor som bara väntar på utgivning.
Låt oss ge honom en andra chans – i Waldstein! Waldsteinsonaten op. 53 spelade Jumppanen i ett rysligt tempo: hela essensen i tolkningen tycktes ligga i kontrasten mellan det extremt snabba allegrot och det överdrivet långsamma adagiot. Accenterna artikulerades tydligt. I finalrondot tolkade Jumppanen pedalanvisningarna sällsynt bokstavstroget med långa flytande melodilinjer som resultat. Tolkningen fungerade på alla sätt och vips blev jag nyfiken på hur Jumppanens trettio övriga sonater låter! I går spelade han Månskenssonaten och om en vecka står Stormen (op. 31/2) på programmet.
Skickliga musiker
Paavali Jumppanen är självfallet bara en av två hundra musiker i Kuhmo och det finns flera musiker och verk som förtjänar särskilt omnämnande. Bland pianisterna tänker jag inte minst på Sanna Iljin (f. 1991), som förtjänstfullt framförde John Cages Totem Ancestor (1942) för preparerat piano, eller Natasja Kudritskaja, som bjöd på ett utmärkt framförande av Liszts Malédiction S 121 (1830/1840), en pianokonsert som får heta duga, kort och slagkraftig, rytmisk, lekfull och rasande svår.
Jan Söderblom har fått ligga i som för två och allt han har gett sig i kast med har han förverkligat med gott resultat, till exempel som violinist i de Fallas Pantomim och elddans ur Kärlekens trollmakt (mycket eldfängt) eller som dirigent i Brittens Les Illuminations.
Charles-Valentin Alkan (1813–1888) måste ha varit spritt språngande galen som tonsättare, åtminstone av Helvetet ur Grand duo i fiss-moll op. 21 att döma. Stycket är skrivet 1840 och tillhör inte hans mest virtuosa verk. Men tonartskänslan är så rubbad att musiken lika gärna kunde vara skriven hundra år senare! Minna Pensola och Heini Kärkkäinen tolkar fint det infernaliska.
Avslutningsvis ytterst skicklige italienske gitarristen Alberto Mesirca, som påminde mig om hur underbart mjuk en akustisk gitarr kan låta när den hanteras av en dylik mästare. I verk av Villa-Lobos, Francisco Tarrega, Leo Brouwer och Frantz Cassèus var Mesirca suverän.
Kuhmo kammarmusik fortsätter ännu nästa vecka med bland andra Kronos-kvartetten och Soile Isokoskis Strausstolkningar. Festivalen avslutas 28.7 med Haydns Skapelsen med Mari Palo, Joachim Bäckström, Rolf Broman, Tapiola kammarkör och ett tjugotal övriga musiker.
Publicerad i Hbl 21.7.