Bokrecension: Hemlös i England
Jon McGregor kallades nyligen i pressen ”den bästa författaren du aldrig hört talas om”. Anledningen är att han tilldelats det internationella IMPAC Dublin-priset på 100 000 euro – det största i den engelskspråkiga världen – för romanen Even the Dogs. Romanen fick god kritik då den kom ut i hårda pärmar för två år sedan.
Det är en grym historia om hemlöshet, heroinmissbruk och alkoholism och är således inte en bok man muntert sätter på sin Kindle för att koppla av med i den obligatoriska hängmattan!
Hur kom det sig att den blev nominerad och vald? Priset är ovanligt så till vida att det är biblioteksanställda som väljer och nominerar den bok som fått mest kommentarer, på plus och minus, av läsare. Det har glatt McGregor som säger att då han växte upp (han är född 1976) var böcker något man fick i julklapp, i övrigt gick man till biblioteket och lånade.
I dag är stängning av lokalbibliotek ett sorgligt faktum i Storbritannien.
– Ett pris av den här sorten är ett fantastiskt exempel på den funktion biblioteken fyller i samhället.
Med meningen De bryter ner dörren i slutet av december för att bära bort kroppen inleder Jon McGregor berättelsen om heroinmissbrukaren Robert Radcliffe som hittas död i en sjabbig lägenhet i en stad någonstans i engelska East Midlands. Berättelsens ”vi” är en grupp kumpaner på dekis, alkoholiserade, smackmissbrukare, lösdrivare, som ofta varit tillsammans med Robert i lägenheten.
Historien går från presens till imperfekt tillbaka till presens och det är inte alltid klart vad som är vad och vem som är död, vem närvarande i nuet. Ett kapitel berättas i paragrafer som slutar med ofullständiga meningar utan att läsaren förstår varför.
Mina reservationer har framför allt med utformningen att göra. Ämnet är uppskakande, men på intet sätt nytt. Vi får veta att också Roberts dotter Laura är heroinmissbrukare, och att McGregors värld är en värld med människor utan framtid och hopp. En missbrukares existens är kaotisk och manisk, men betyder det att texten måste vara lika kaotisk, lika osammanhängande? Den är mera svårläst än innovativ.
Den klaraste språkliga utformningen har getts en obduktion. ”Så ser en kropp ut (…) hon skär genom 12 revben på vänstra sidan (…) levern är gulaktigt orange som en tvättsvamp (…) långt framskriden cirros …”
”McGregors böcker är speciella världar som öppnar sig och utvecklas vidare i läsarens inre”, har The Times kritiker förklarat. Mitt inre låter sig inte bli hänryckt.