Bokrecension: Varför är finlandssvenskarna så knussliga?
Enspråkig, tvåspråkig eller halvspråkig? Finländarnas inställning till sitt modersmål och till det andra inhemska språket ventileras i en nyutkommen antologi.
15 synvinklar på tvåspråkigheten i Finland. / 15 näkökulmaa kaksikielisyyteen.
Schildts & Söderström 2012
Antologi
Precis i glappet mellan arbetsår och semester hamnar den tvåspråkiga antologin Kära hurri! 15 synvinklar på tvåspråkigheten i Finland. Rakas hurri! 15 näkökulmaa kaksikielisyyteen. Risken finns att antologin glöms bort under sommarlovet, vilket vore synd eftersom den borde kunna fungera som ett inte helt okontroversiellt inlägg i en språkdebatt som hela tider får nya aspekter.
En fråga som genast inställer sig är: Vad menas med tvåspråkighet? Av de femton artikelförfattarna är läkaren och minoritetsforskaren Markku T Hyyppä den som uttalar sig mest otvetydigt på den här punkten:
”Att som vuxen kunna och använda ett eller flera andra språk innebär inte att den enspråkige blir två- eller flerspråkig. Verklig och genuin tvåspråkighet bör definieras, så vi kan undvika ödesdigra missförstånd. Genuin tvåspråkighet innebär en i den tidiga barndomen tillägnad förmåga att tänka och tala två språk flytande (eng. ambibilingualism).”
Hyyppä påpekar att det finns många mindre vetenskapliga uppfattningar om tvåspråkighet och att bristande insikter har lett till välmenande men missriktade råd i språkfrågan, till exempel Maria Wetterstrands initiativ rörande tvåspråkiga skolor i Finland.
Wetterstrand misstar sig då hon använder termen ”tvåspråkig” för att indikera att en enspråkig individ lär sig ett annat språk, men framför allt när hon framhåller Sverige som modell. Sverige är ett dåligt exempel för Finland, eftersom där råder en enspråkig monokultur. Tvåspråkigheten eller flerspråkigheten har ingen officiell ställning och de tvåspråkiga blandskolor som existerar på vissa orter i Sverige är ”endast en kuriositet, som man välvilligt accepterar”, framhåller Hyyppä.
Som ett annat exempel på begreppsförvirring anför Hyyppä följddebatten om tvåspråkiga skolor som förts i den finskspråkiga offentligheten, där man frejdigt ventilerat språkbad, tvåspråkiga skolor, finlandssvensk språkstrategi och revirtänkande och bland annat kommit till gallupresultatet att över hälften av föräldrarna i huvudstadsregionen vore beredda att sätta sina barn i tvåspråkiga skolor. Varken föräldrarna eller den ledarskribent på Helsingin Sanomat som kommenterade utredningen insåg ödesgemenskapen mellan språk och kultur, skriver Hyyppä.
Vem är tvåspråkig?
I förlagets informationstext omnämns alla femton skribenter som tvåspråkiga, vilket knappast stämmer om man håller sig till Hyyppäs stränga definition. Själv anser han sig åtminstone inte vara tvåspråkig, trots att han har tillbringat halva sitt liv i en finlandssvensk miljö.
Egentligen är det bara frilansjournalisten Johanna Koljonen och kulturredaktören Pia Ingström som skulle kunna definieras som ”genuint tvåspråkiga” från tidig barndom, också om Ingström säger sig numera betvivla tvåspråkighetens existens – även sin egen tvåspråkighet.
Ingströms och Koljonens konsekvensdragningar av den egna tvåspråkigheten är diametralt motsatta. Ingström har stannat kvar i Svenskfinland och ser som sin uppgift att vakta det finlandssvenska reviret, därför att hon till fullo inser den svenska kulturens sårbarhet i Finland. Hon motsätter sig förslaget om tvåspråkiga skolor som varande en ”ogenomtänkt fantasi”: ”I den språkmiljö – det Finland, det Helsingfors – jag lever i nu ser jag utan tvekan svenskan som den del av min tvåspråkighet som kräver särskilt beskydd för att inte förtvina till ett språk för elementärt hemmabruk. Svenskan kräver svenska rum.”
Johanna Koljonen har dragit ut i världen och blivit mångspråkig. I den mån hon talar om sårbarhet gäller detta den finskspråkiga minoriteten i Sverige. Hennes farhågor för finlandssvenskhetens del gäller bristen på integration. ”Dra en lans för Viborgs-språkligheten, för en finländskhet som är ett rikt myller av modersmål och kulturer. Strider vi för det? Om inte, varför inte?”
De övriga artikelskribenterna kan ses som mer eller mindre tvåspråkiga i en ovetenskaplig bemärkelse, vilket vill säga att de behärskar det andra inhemska någorlunda väl. Till den här kategorin tvåspråkiga hör ärkebiskop John Vikström, som lärt sig god finska i skolan, militären, under studietiden och i arbetslivet, Hbl:s tidigare chefredaktör Hannu Olkinuora, som studerat i Sverige och arbetat som chefredaktör på Svenska Dagbladet samt riksdagsman Kimmo Sasi som målmedvetet skaffat sig svenskkunskaper genom studier vid Hanken och via täta finlandssvenska och nordiska kontakter.
Och den verkliga solskenshistorien: den purfinske författaren Juha Ruusuvuori som för tjugo år sedan bosatte sig i Dalsbruk och började omfatta den finlandssvenska livsstilens bästa sidor.
Miksi pihtaatte?
Till en speciell kategori hör de skribenter som uttryckligen deklarerar att de talar dålig svenska. Den gröna politikern Rosa Meriläinen pläderar för ett öppnare språkklimat, där också finskspråkiga som talar en mindre perfekt svenska skulle våga uttrycka sig på det andra inhemska. ”Skolsvenskan” – som Meriläinen har laudatur i på studentbetyget – är enligt henne otjänlig för både muntlig och skriftlig kommunikation. ”Dessvärre hör man ingen i vuxenvärlden som talar skolsvenska, för både på nordiska möten och i svenskspråkiga medier finns det bara folk som talar riktig finlandssvenska eller sverigesvenska. Så synd!”
Också journalisten Johanna Korhonen argumenterar för en mindre komplexfylld inställning till svenskan på finskt håll och en generösare attityd på svenskt håll. Själv säger hon sig vara tvåspråkig på finska och ”pidginsvenska” – ett språk som hon konsekvent praktiserar med också motvilliga finlandssvenskar. Korhonens vilja att rasera murarna mellan finskt och svenskt innebär en uppluckring av svenskspråkiga skolor och kulturinstitutioner:
”Som enspråkigt finsk kan jag inte säga annat än ’Oj mina kära vänner, varför är ni så knussliga?’ (i den betydligt mustigare finska originalversionen: ’miksi pihtaatte?’) Ni ser oss som fiender och är rädda också för en sjuåring som skulle vilja gå i skola tillsammans med era barn.”
För och mot tvåspråkiga skolor
Den obefintliga kommunikationen mellan språkgrupperna och den bristfälliga skolsvenskan ger upphov till antologins kraftfullaste ställningstaganden.
Öppenhetsförespråkare som Korhonen, Meriläinen och Koljonen är för tvåspråkiga skolor, för att muntra upp skolsvenskan men också för att minska på okunskapen och oviljan mot den svenskspråkiga minoriteten.
En explicit vän av tanken på tvåspråkiga skolor är Kirsi Virtanen, som gjort sig känd som en medvetet provokativ kolumnist i finsk radio. Här uppträder hon som svensktalande tvåbarnsmamma med seriösa ambitioner att fostra sina barn till tvåspråkiga österbottningar. Hennes krav lyder: ”Vi vill ha tvåspråkiga skolor för tvåspråkiga barn!”
Kirsikka Moring, expert på minoritetskulturer och finskspråkig mamma till en tvåspråkig dotter som gått i en finsk Helsingforsskola uttalar sig lika kategoriskt mot tvåspråkiga skolor. I likhet med Hyyppä och Ingström är hon medveten om att risken för halvspråkighet i en svensk Helsingforsskola redan nu är överhängande – för att inte tala om riskerna i en tvåspråkig skola.
Minoritetskulturens isolering är ett återkommande tema. Markus Leikola förvandlar visserligen slutenheten till poetisk gåtfullhet i sitt bidrag Den osynliga staden, men inte ens en devot tvåspråkighetsförkämpe som Päivi Storgård kan undertrycka ett stråk av bitterhet över kylig behandling både från minoritetens och majoritetens håll:
”För att ett tvåspråkigt barn ska känna sig säkert i bägge sina kulturmiljöer är det viktigt att i synnerhet minoritetskulturen öppnar sin famn med en ännu större värme. Det är lockande att tillhöra majoriteten. Man behöver inte förklara, man behöver inte försvara sin existens eller strida för sitt språk och sin kultur. Livet är enklare. Man blir inte retad på vägen till och från skolan, och i spårvagnen får man tala utan att behöva vara rädd för tråkiga kommentarer. För att inte tala om direkt hatfullt bemötande.”
Taxellska paradoxen – åter
I Kära hurri! ställs det en hel del krav på företrädarna för den svenska minoriteten. De ska öppna sitt språk och sin kultur för ett växande antal tvåspråkiga och enspråkigt finska barn och vuxna. De ska ta tillvara den nyväckta prosvenska konjunkturen samtidigt som de avväpnar svenskhatet. De ska avstå från sin skola och sina institutioner, som är unika bland minoritetskulturerna världen över.
Och allt detta för en verkligt god sak: en fungerande tvåspråkighet i Finland.
Men Rakas hurri! är ju också en finskspråkig pamflett, som förhoppningsvis läses av myndighetspersoner med makt att tidigarelägga och förbättra svenskundervisningen, utöka möjligheterna till språkbad och eventuellt pröva på svenska språkskolor.
Fram för större öppenhet och mera kommunikation. Men ingen är betjänt av att den svenska skolan och de svenska institutionerna nedmonteras. Som Torbjörn Kevin skrev i en ledare i ÅU fungerar den taxellska paradoxen som en grund för fungerande tvåspråkighet:
”Det är inte de enspråkigt svenska lösningarna som står i vägen för en växande tvåspråkighet i Finland. Det enspråkigt svenska måste finnas där för att trygga den äkta tvåspråkighet som bygger på att finlandssvenskan inte glider ner i ett halvspråksträsk.”