Skivrecension: Strängaspel med sting
Det är med höga förväntningar jag matar cd-spelaren med Piia Kleemola & co:s nya skiva. Fyra av mina personliga favoriter bland vårt lands folkmusikviolinister har slagit ihop krafterna till en riktig orgie i folkviolin, skriver Tove Djupsjöbacka.
(Sibarecords)
Konstnärliga doktorsexamina har redan under flera år stått högt i kurs i folkmusikkretsarna. Ofta med spännande resultat, som till exempel Maria Kalaniemi och hennes solomusicerande inspirerat av runosång och herdespel.
Piia Kleemola blev färdig med sina doktorsstudier 2011 kring ämnet violinspel inom folkmusiken. Hon hör till landets skickligaste i sin bransch, med en ypperlig ton och intonation, som håller hur bra som helst också för öron vana vid klassisk kvalitet. Kollegerna Kukka Lehto, Suvi Oskala och Emilia Lajunen likaså. Klangerna närmar sig alltså snarast kammarmusik, speciellt som repertoaren inte endast består av traditionella låtar utan också av spännande beställningsverk.
Timo Alakotila, gudabenådad kompositör och arrangör med fötterna djupt i folkmusikmyllan, behärskar sitt jobb ut i fingerspetsarna. Hans verk i tre satser sitter säkert som rinnande vatten, formtänkandet fungerar ypperligt, med snabba yttersatser och en lugnare mellansats. De virvlande tonbäckarna får mig att tänka på legendariska JPP, med en violinsektion som kan utmanas av få då det gäller frasering, dynamik och intonation. Klee- mola & co har allt som behövs för samma nivå.
Balkanstämningar
Det andra beställningsverket är signerat Eero Grundström, multiinstrumentalist med många strängar på sin lyra. Att han lyssnat på klassisk musik hörs också i Jumalantauti, som leker rätt fränt med dissonanser inbäddade i sprittande Balkanstämningar. Idéerna finns där, helheten känns ännu lite splittrad. Men väl behärskar Grundström & co de långa linjerna, hur man bygger upp spänningar så småningom, speciellt i första satsen.
Mellan varven blir det också mer traditionella violinstycken, varav österbottniska Raharinki hör till det mest sprittande jag hört på länge! Skivan igenom lyckas man nästan låta som en hel stråkfamilj, tack vare två femsträngade violiner och den fascinerande oktavviolinen, som bjuder på nästan basaktiga toner. Precis som Kalaniemi har man också gett sig in på herdemusikens område, de meditativa fäbodstämningarna i Karjasoitto sitter väl också på violin. Extra plus för den fräna intonationen i många låtar, här är man inte rädd för vågade kvartstonsteg.
Piia Kleemola promoveras till primus doktor vid Sibelius-Akademins promotion på lördag.