Bokrecension: ”Här hjälper de’ satan int’ att lipa”
21 skribenter minns decennierna då Finland lyfte sig själv i håret, barn fick klara sig på egen hand och skolvägen gick genom oplogade drivor.
SAKPROSA
Kirjapaja 2012
Efterkrigstiden i Finland var en tid av hopp och återuppbyggnad, av barnalstring och seg grå heroism. Finland lyfte sig själv vid håret, pappor ”som blivit galna i kriget” söp eller spottade blod för att de hade splitter i lungorna, byggde med egna händer frontmannavillor kring småstäderna och röjde åker i obygden. Mammor jobbade som hela karlar. De stora årskullarna – den demografiska topp som utgörs av dem som föddes mellan krigsåren och 1950 – skulle födas och kläs och utbildas för en bättre och rikare framtid.
Nu har de stora årskullarna börjat gå i pension. Anja Salokannel och Kaija Valkonen har redigerat boken Kauaksi kotoa. Muutoksen sukupolvi kertoo, där 21 män och kvinnor berättar om sitt liv under förändringens decennier.
”Gå ut och slå tillbaka”
Tuula Karjalainen, född 1942, är en av bokens äldsta skribenter, och beskriver i karga ordalag sin barndom (före skolåldern!) i det barnrika Berghäll i Helsingfors: ”Vi rörde oss i flock utan vuxen övervaknig. Föräldrarna jobbade för brödfödan. Man måste lära sig att klara sig på egen hand och akta sig för oberäkneliga och ofta våldsamma människor med krigsskador.” Någon slår henne på käften på gården, hon går hem för att bli tröstad och pappa säger:” Vad kommer du hit och marrar för, gå ut och slå tilbaka.”
Karjalainen blev sedermera hög chef inom museiväsendet i Helsingfors – kanske hon hade nytta av sådana hårda lärdomar.
Kauaksi kotoa är både rörande och hemsk läsning, där de två svåröversättliga finska orden för ”att klara sig” används påfallande ofta: ”pärjätä” och ”selviytyä”. Det betyder att bita ihop, kavla upp ärmarna och segt kämpa på. De här orden implicerar inget så enkelt och insmickarande som ”framgång” eller ”att lyckas”.
”… oli opittava selviytymään”, ”pärjätäänkö me?”, ”itse piti selviytyä”, ”jo varhain kaikesta selvitymistä”, ”mites me nyt pärjätään?”, ”on pärjäilty”, ”äiti oli oppinut selviytymään” (”… man fick lära sig att klara sig”, ”hur ska vi reda oss?”, ”man sku klara sig själv”, ”att redan från början klara sig på egen hand”, ”mamma hade lärt sig att klara sig själv”) – det finns ett stråk av nästan parodisk glädjelöshet i sättet att beskriva både familjeliv och känslor i flera av bokens texter.
När man står inför en hart när övermäktig uppgift, som att röja en åker i snöslask på en nödtorftig huggen skogstomt där staten smällt upp ett brädskjul som första bostad åt familjen, så kan man också formulera saken så här: ”Tässä ei perkele itkut auta!”, ”Här hjälper de’ satan int’ att lipa!” De orden kan en son sedan bära med sig långt upp i karriären i ett hägrande välfärds-Finland.
Som motvikt till föräldrarnas slitsamma men emotionellt uttryckslösa arbete för att ge sina barn en bättre framtid, skymtar här och där också mor- och farföräldrar med mjuka händer och milda ögon, och större tålamod.
Från mjölkning till avantgardism
För landsbygdens barn var den långa vägen till skolan, de kalla mörka vintrarna, ett gissel: ”Om det fanns mycket snö var redan den halva kilometern till landsvägen utmattande för en liten, mager pojke. Och inte var det sagt att landsvägen var plogad heller. Mörkt var det också. Man höll sig på vägen genom att titta upp mot himlen så man såg ljuset mellan träden. Där det var ljusare gick vägen,” minns Veikko Sonninen, född 1949, jurist och pensionerad vd för Finlands Förläggarförening, sitt första skolår.
Några av skribenterna vittnar också om glädjen och rikedomen i att få gå i skola, lära sig läsa, skaffa sitt första egna bibliotekskort, börja studera. Inga självklarheter – här möter vi första generationens akademiker, klassresenärer som tillryggalagt en lång väg.
Sirpa Numminen (född 1946) beskriver med både humor och vemodig ömhet sina tonår som den yngsta av fyra döttrar i en karelsk evakuerad familj.
Det verkar som om föräldrarna, trots sorgen över allt de lämnat på andra sidan gränsen, ändå förmått ta kulturkrockarna med något slags resignerat gott humör. Tonåriga Sirpa får sjunga folkvisor för kossorna och vifta undan mygg medan mamma mjölkar, själv slipper hon lära sig dra i spenarna för hon går i läroverket och skall inte bli bondmora.
I hennes eget inre soundtrack blandas redan Radio Luxembourgs ståltrådsmusik med den originella, några år äldre pojkvännens jazz.
När samma pojkvän några år senare gör skandalsucce med sin sångtolkning av en handbok i sexualteknik på kulturdagarna i Jyvskylä, är varken mor eller dotter direkt förtjusta, men man kommer över det.
Några år senare lär sig Sirpa och storasystern 70-talets politiska kampsånger i studiestaden Helsingfors och pappa rasar över de egna barnens förräderi, men lugnar sig synbarligen strax, liksom inför andra nymodigheter: ”Pappa lägger ut sin tolkning av vapengömmaraffären, men jag läser redan Suzanne Brøggers Fräls oss ifrån kärleken, som attackerar kärnfamiljen och monogamin.” Sen tittar man i bästa sämja på en vildavästernfilm på tv.
Ett ståtligt understatement
Man klarade av de stora sprången från agrart till urbant, från fattigdom till välstånd, från traditionellt till avantgardistisk, mer eller mindre med förståndet i behåll. Men det fanns heller inget val.
Däremot fanns en samhällsanda präglad av framtidstro och ett gemensamt meningsfullt projekt, som säkert uppvägde något av kärvheten i många familjer:
”Jag har fått födas till en lyckosam generation. Vår barndom var en tid av hopp och återuppbyggnad. Vi var för många överallt, men vi fick gå i skola vare sig vi kom från landet eller från arbetarhem, vi kom in vid högskolor och musikskolor. Det materiella välståndet och kunskapskapitalet ökade med svindlande hastighet. Det fanns arbete åt nästan alla”, skriver läkaren Marja Nick, född 1947.
Jag lägger boken ifrån mig med blandade känslor. Finländarna är kanske inte Europas gladaste, mest extroverta och lättroade människor.
Men visst är det något oemotståndligt över ett sådant ståtligt understatement om de senaste sex decennierna: ”On pärjäilty.” Utan utropstecken.