Musikrecension: Det symfoniska dilemmat
Sakari Oramos RSO-egid kan sammanfattas med ordet succé. Mats Liljeroos recenserar hans sista konsert som chefsdirigent för Radions symfoniorkester.
Radions symfoniorkester. Dirigent: Sakari Oramo. Solist: Janine Jansen, violin. Pohjola, Prokofjev, Debussy. Musikhuset 25.5.
Om vi tänker oss två parallella från Haydn stammande symfoniska utvecklingslinjer, en dramatisk, motiviskt bearbetande linje med huvudgrenen Beethoven-Brahms-Sibelius och en episk, narrativt stämningsmålande linje med huvudgrenen Schubert-Bruckner-Mahler, faller Seppo Pohjola, liksom så många kolleger, någonstans mitt emellan.
Det motiviska elementet finns där men mestadels dolt under ytan, medan det narrativa elementet, liksom hos Tjajkovskij, stundtals antar en psykologiskt självutlämnande skepnad. Pohjolas symfonier är absolut musik, men tycks ändå ha ett underliggande program som dock enbart tonsättaren känner.
En annan sak är vad man i dag avser med begreppet symfoni. Medan symfonin tidigare inneburit en musikalisk uttrycksform, där dramat föds ur i första hand kontraster och konflikter mellan väsensskilt men ändå logiskt samkörbart material, tycks symfonin under 1900-talets senare del kommit att betyda i första hand en orkestral milstolpe, där tonsättaren sammanfattar och redovisar sina dittillsvarande erfarenheter.
Ett problem för tonsättare som framhärdat att skriva symfonier inom en estetik där tonaliteten varit mer eller mindre bannlyst har därtill varit att just den tonala melodin och funktionella harmoniken är en nog så central spänningsskapande faktor, på sätt och vis själva kärnan, i det symfoniska konceptet. Ett dilemma som lösts olika på olika håll, ibland mera, oftast mindre framgångsrikt.
Kontrasterande episoder
Pohjola har löst det så att han inte utesluter de tonala elementen, vilka dock snarast fungerar som parametrar bland andra inom ramen för en strategi som kretsar mera kring kontrasterande episoder än dito motiv eller regelrätta teman. De två första symfonierna var i sin fyrsatsiga storform och emotionella design så likartade att man frestas tala om en diptyk och Trean skiljer sig härvidlag inte nämnvärt från mönstret.
Det handlar även här om fyra satser, statiskt vibrerande kontra kinetiskt sprängladdade partier, eruptiva klimaxar kontra andlösa pianissimon samt, i högre grad än i föregångarna, en intrikat uppspjälkt, inte sällan kanonbaserad och ostinatofärgad rytmik. Musikerna lär ha fått fila på sina stämmor en del utöver det vanliga och Oramo fick hålla tungan rätt i mun för att få skeendena optimalt synkroniserade.
Pohjolas Tredje symfoni är ett präktigt och effektivt instrumenterat orkesterverk, vars symfoniska konstruktions bärkraft dock kan diskuteras – åtminstone i ordets traditionella bemärkelse. Man kunde framdeles önska sig en mer målmedveten satsning på melodin som bärande symfoniskt byggnadsmaterial. Fyran lär redan vara fullbordad och det blir spännande att se om Pohjola där vågat ta det avgörande steget i den riktningen.
Sunt självförtroende
Programmet i övrigt såg i alla sina väsentliga beståndsdelar ut som orkesterns chefdirigent. Prokofjev har några av det senaste århundradets bästa symfonier på sitt samvete, men i den ljuvt melodiska Andra violinkonserten är det ett annat narrativt koncept som gäller. Janine Jansen lockade en underbart mångnyanserad och sensitiv klang ur sin Stradivarius och Oramo spelade lyhört på samma strängar som sin sensibla solist.
Debussy hade inte mycket till övers för den symfoniska idén, men när han underrubricerar sitt orkestrala mästerverk La Mer ”symfoniska skisser” är det värt att ta på allvar. Mer än skisser blir det väl inte frågan om, men desto mer av ett stämningsmåleri som tar fasta på inre snarare än yttre processer och som i Oramos och hans inspirerade musikers händer växte ut till en överdådigt färgsprakande fresk.
Återstår så att i ett nötskal sammanfatta Sakari Oramos RSO-egid och det görs bäst med ordet succé. En framgångsrik generationsväxling har genomförts, den tekniska och uttrycksmässiga kapaciteten har, liksom den stilmässiga flexibiliteten, utvecklats och man musicerar med ett sunt självförtroende som tydligt avspeglar sig på den klingande slutprodukten.
Radions symfoniorkester har ännu en bit kvar till den europeiska toppen, men riktningen är den rätta och Oramo överlämnar Finlands i dagsläget bästa orkester i Hannu Lintus händer. Vackert så.
> Se hela konserten på Yle-arenan.