Musikrecension: Ljuv nostalgi och frejdig spelglädje
Tapiola Sinfonietta. Dirigent: Paul Daniel. Solister: Helena Juntunen, sopran, Hannu Perttilä, oboe, Bridget Allaire-Mäki, fagott, Jukka Rantamäki, violin, Mikko Pitkäpaasi, cello. Martinu, Barber, Schubert. Tapiolasalen 24.5.
Helena Juntunen ligger sannerligen inte på latsidan. Mellan två föreställningar av Utrensning på Nationaloperan lyckades hon klämma in en konsert med Tapiola Sinfonietta och klingade otroligt nog inte det minsta ansträngd i Samuel Barbers ljuvt nostalgiska orkestersång Knoxville: Summer of 1915.
Tvärtom tycktes de lyriskt utspunna melodilinjerna – tonsättaren benämnde verket lyrisk rapsodi – ligga alldeles utmärkt för hennes röstfärg och temperament och då även den engelska textningen gav ett genomarbetat intryck artade det hela sig till en högst njutbar tolkning.
I Bohuslav Martinus neobarockt musikantiska Sinfonia concertante nr 2 för oboe, fagott, violin, cello och liten orkester – concerto grosso hade varit en mer adekvat genrebestämning, men verket är inspirerat av Haydns stycke med samma namn och för samma besättning – fick orkesterns egna musiker träda fram i rampljuset och man musicerade frejdigt och smakfullt i mestadels friktionsfritt samarbete med ensemblen.
Smittande gott humör
Engelsmannen Paul Daniel är framför allt känd för sitt arbete i operadiket samt för sina lysande Naxosinspelningar av engelsk musik och är den typens genomgedigna yrkesman man bra mycket oftare skulle vilja se även framför huvudstadsorkestrarna.
Han verkade därtill vara en sällsynt glad fyr och det goda humöret smittade av allt att döma av sig på musikerna, som kvällen igenom presterade mycket nära toppen av sin förmåga. Så framför allt i Schuberts Symfoni nr 4 c-moll, Den tragiska, som torde vara ett av de minst tragiska verk som någonsin skrivits i den tonarten.
Stycket var, i relation till det övriga programmet och inte minst till Barber, kanske inte det optimala avslutningsnumret, men Daniel och hans alerta musiker satte en sådan fyr under pannan att man snabbt glömde alla eventuella dubier. Det var ren och skär spelglädje från början till slut och även det ofta så försiktiga blecket tutade på som hade det gällt livet.