Skivrecension: Ytterligheternas musik
Radions symfoniorkester, dir. Sakari Oramo. (Alba)
Om Kamuskvartettens skiva med Seppo Pohjolas stråkkvartetter nr 1–4 (Alba) representerade ett tvärsnitt av tonsättarens stilistiska utveckling åren 1991–2006, tar skivan med symfonierna 1 och 2 avstamp i Pohjolas sista stilistiska period, där tonsättaren tycks ha funnit den optimala syntesen mellan hjärta och hjärna.
Genom åren har Pohjola successivt gått mot större och längre format och därför var det i det närmaste en nödvändighet att Pohjola i något skede skulle börja skriva symfonier. Första symfonin föddes 2002 och är skriven till minnet av tonsättarens hädangångna bröder, Olli Pohjola och Matti Pohjola. Andra symfonin (2006) föddes i kölvattnet av den första och liknar i många avseenden den första – tydligaste skillnaden är kanske att uppenbara intertextuella referenser saknas i det senare verket.
Utmärkande för de två första symfonierna är bland annat att de två första satserna är cirka tio minuter vardera medan tredje och fjärde satserna är häften kortare. Det lägger automatiskt tonvikten på de två första satserna. Uttrycket är djupt i fler än en bemärkelse, musiken rör sig i ett djupt register och är ofta mörk och sorgfull.
Pohjolas symfonier är ett slags ytterligheternas musik, där det minimalt tysta balanseras mot det öronbedövande starka. Pohjola bygger musiken i lager på lager, ofta ingår också en jämnt pulserande rytm som inger ett mäktigt intryck.
Radions symfoniorkester spelar föredömligt skärpt under ledning av Sakari Oramo, något som bådar gott inför uruppförandet av Pohjolas tredje symfoni på RSO:s konsert på fredag.