Skivrecension: George Enescu – drabbad av sin kluvenhet
I likhet med Bartók och Sibelius fick George Enescu tampas med tidens krav på vad en tonsättare skulle vara. I andra symfonin blandar han tyskt med franskt och formtänkande med kvick impulsivitet.
Tammerforsfilharmonikerna, dir. Hannu Lintu. (Ondine)
Rumäniens kanske främsta tonsättare George Enescu (1881–1955) kan inte ha haft det helt lätt. Som musikaliskt orienterad europé i Östeuropa fick han precis som alla andra balansera mellan de krav som ställdes på tonsättare i slutet av 1800-talet. Dels fanns kravet på att placera sig i en tysk symfonisk tradition, allt medan influenser från både Frankrike och Ryssland började ha allt större inflytande på tidens tonsättare. Samtidigt kom den spirande nationalismen och fascinationen för de nationella musikkulturerna och -traditionerna att styra mången tonsättares utveckling – se bara på Bartók och Sibelius.
Hur balanserar Enescu mellan dessa krav? Enescu, som först studerade i Bukarest och sedan 1895 i Paris, var en sann kosmopolit och lyckades skapa sin egen syntes av tidens influenser på ett rätt enastående och fascinerande sätt. Han skrev bland annat tre symfonier, tre orkestersviter, två stråkkvartetter, tre violinsonater och två cellosonater och många av verken i förvånansvärt olika stilar.
Stadd i symfonitraditionen
I Andra symfonin op. 17 (1912–14) är det lätt att höra hur skickligt Enescu balanserar mellan tidens krav. Redan inledningen vittnar om att symfonin är stadigt förankrad i en symfonisk tradition. Träblåsarnas snabba åttondelar och melodin i violinerna för tankarna till Strauss Don Juan. Även om rörelsen är stigande i Don Juan och sjunkande i Enescusymfonin, är uttrycket är lika hastigt flyktande och innerligt intensivt. Inledningen liknar också allegrot i Sibelius första symfonis första sats, där melodin alternerar mellan violinerna och cellon.
Förvånansvärt snabbt är dock euforin och entusiasmen borta och i stället gör sig ett franskt och fragmentariskt tänkesätt gällande. På det stora hela är det lite rapsodiskt och filmmusikaliskt – tanken går till en annan borttappad pjäs på det musikaliska schackbrädet, Erich Wolfgang Korngold. De slaviska melodierna och förföriska violinsolona vittnar om att Enescu känner sitt ursprung.
Som bäst är det fantastiskt dramatiskt och ödesmättat: tänk Prokofjev i hans allra mest demoniska stunder, tänk Mahler i hans allra mest desperata och försonliga ögonblick och tänk på hur Wagner formligen bär lyssnaren ur askan i elden utan att någonsin riktigt ge frid och ro.
Kammarsymfoni för 12 soloinstrument, som också finns på skivan, kom att bli Enescus sista verk. Det storstilta och festliga lyser med sin frånvaro och snarare är musiken finkänsligt introvert. Kammarsymfonin ges här en inkännande tolkning.
Skivan inleder Tammerforsfilharmonikernas inspelningsserie med Enescus symfonier där symfonierna 1 och 3 är tänkta att utkomma 2013 och 2014. Orkestern spelar härligt fylligt under ledning av Hannu Lintu. Klangen på skivan ger kanske också en föraning om i vilken riktning Lintu vill utveckla Radions symfoniorkester när han lämnar Tammerforsfilharmonin till förmån för RSO 2013.