Musikrecension: Raffinerat färglagda bingenska visioner
Helsingfors stadsorkester i Musikhuset 19.5. Dirigent: Hannu Lintu. Solist: Mia Huhta, sopran. Vaughan-Williams, Whittall, Stravinsky.
Trettiosjuårige Matthew Whittall, Kanadas generösa gåva till det finländska musiklivet, går från klarhet till klarhet. Efter RSO:s uruppförande av den melodiöst meditativa och suggestivt stämningsfulla Altviolinkonserten för ett par månader sedan var det nu dags för HSO:s uruppförande av Dulcissima, clara, sonans (Det vackraste, klara, klingande) för sopran och orkester till Hildegard von Bingens visionära texter och aldrig har väl det raffinerat orkesterklädda whittallska tonspråket klingat lika oemotståndligt medryckande och spontant kommunicerande.
Framförallt har Whittall funnit en unik stämma inom den inhemska tonkonsten. En stämma, som i sin estetiska öppenhet, utstuderade smakfullhet, extrema hantverksskicklighet och sällsynt lyckade syntes av det rationella och emotionella söker sin like såväl på hemmaplan som måhända rentav i ett internationellt perspektiv.
Whittall skriver, när situationen så kräver, utan problem lika smäktande som trovärdigt utspunna melodier – en förmåga som ingalunda är alla förunnad – men sysslar lika gärna med nog så intrikata klang- och harmonibyggen inom ramen för en genomgående konstruktiv formbehandling, som på såväl mikro- som makroplanet känns föredömligt noggrant genomtänkt och analyserad.
I det här aktuella verket gjorde den mest uppenbara melodiska sötman (inte att förväxla med sliskighet!) sig gällande i den näst sista sången, Den gudomliga kärlekens antifon, medan Whittall i övrigt på ett förbluffande fruktbart sätt integrerar medeltida hymnelement i ett tonspråk som ändå känns fullkomligt up to date.
Stycket var ursprungligen rubricerat som en sångcykel, men transformerades under arbetets gång till en kantat och det spelar strängt taget ingen större roll hur det genrebestäms. De nio sångerna glider sömlöst in i varandra och helheten, som förlänas en spännande färgläggningsmässig krydda av det ungerska hackbrädet cimbalom, ger – helt i enlighet med de bingenska poemen – ett samtidigt drömlikt undanglidande och nog så påtagligt konkret närvarande intryck.
Spänst och fräschör
Jag har tidigare ofta beundrat Mia Huhtas vokalt uttrycksfulla och intelligent textkänsliga tolkningar. Desto tristare var det att denna gång tvingas konstatera att hon tycks befinna sig i något slags röstlig kris. Det höga sopranregistret klingade mer än lovligt ansträngt, medan det låga registret var förvånansvärt kraftlöst.
I mellanregistret fanns något av den sedvanliga klangliga sötman kvar, men även här blev hon påfallande ofta överkörd av en orkestersats som inte i något läge kan beskyllas för att vara onödigt överbelastad, och helhetsintrycket framstod med andra ord som blott en skugga av sin potentiella gestalt.
Whittall hade själv fått föreslå inledningsnummer och stannat för Vaughan-Williams finfina stråkorkesterstycke Fantasi över ett tema av Thomas Tallis. Det fanns alldeles mot slutet av Whittallverket en hårfin koppling till Vaughan-Williams, men personligen hörde jag betydligt mer av kollegan Gustav Holst och då framförallt hans alltför sällan framförda mästerverk The Hymn of Jesus.
En intressant detalj var att RSO:s blivande chefdirigent, Hannu Lintu, nu stod framför den lokala konkurrenten för sista gången på, får man förmoda, mycket länge. Något som hade sin naturliga förklaring i att han, tillsammans med HSO och Huhta, hade beställt Whittallstycket. Lintu gav ett sedvanligt målmedvetet energiskt och inspirerande intryck på podiet och hade av allt att döma gjort ett noggrant repetitionsarbete med en stadsorkester, som briljerade såväl i enskilda soloprestationer som genuin kollektiv styrka.
Så även i det skojiga öppningsnumret, Stravinskys Tjajkovskijbaserade, neoklassiskt svängiga balett Fens kyss. Detta är ju om något en repertoar man förknippar med radiosymfonikerna, men under Lintus grafiskt klara ledning musicerades det med både spänst och fräschör, även om man eventuellt kunde ha tänkt sig en ännu högre grad av ren och skär precision.