Teaterrecension: Sextio sekunder och följande akt ...
Minns du leken där en person ritar ett huvud, viker pappret och låter följande person fortsätta teckna figurens överkropp? Enligt den här metoden har man byggt upp Cadavre Exquis som nu gästar Esbo stadsteater.
Regi: Liesbeth Gritter (Kassys), Pavol Liška & Kelly Copper (Nature Theater of Oklahoma), Tim Crouch och Nicole Beutler. Koordinering: Mette van der Sijs. Ljus och teknik: Adriaan Beukema. På scenen: Esther Snelder (Kassys), Hannah Ringham (Tim Crouch), Jarid Rychtarik (Nature Theater of Oklahoma) och Bas van Rijnsoever (Nicole Beutler).
Människan är märklig. Tänk att det kan vara så skönt att låta blicken följa en grupp människor som dansar till musik och som upprepar samma rörelser om och om igen. Att man kan hypnotiseras av ett femton minuter långt zumbaliknande pass, att det kan kännas som så härlig teater ...
Sådan är nämligen känslan när regissören Nicole Beutlers del av det mäktiga samverket Cadavre Exquis vecklar ut sig på Louhisalens scen. Skådespelartruppen med Esther Snelder, Hannah Ringham, Jarid Rychtarik och Bas van Rijnsoever får scengolvet att vibrera med energiska stamp i sin evighetslånga squaredance, där de mellan varven plockar på sig mer och mer av den absurda rekvisitan – stövlar, mattor, fläktlampor och krukväxter. Jag hänförs fullständigt. Det är något fånigt och medryckande över dansen som förefaller helt genialiskt.
Lek blir teater
Som namnet antyder är föreställningen som nu gästar Esbo stadsteater uppbyggd enligt cadavre exquis-metoden. Minns ni leken där en person ritar huvudet på figuren, sedan viker över pappret och lämnar endast en antydan av halsen åt nästa person som ritar överkroppen? Föreställningen är uppbyggd på samma sätt. En regissör har repeterat in en akt och sedan låtit följande regissör se sextio sekunder av slutet. Magin finns i överraskningarna och de oväntade kombinationerna.
Totalt fyra regissörer har format fem sjok à femton minuter där Liesbeth Gritter från den nederländska Kassys-teatern skapat första och sista akten. Där emellan blir det Pavol Liška och Kelly Copper från den New York-baserade Nature Theater of Oklahoma, brittiska Tim Crouch och tyska Nicole Beutler som står för regin.
Ironi och humor, tröghet och tempo formar helheten. Skådespelarna är desamma och blir så småningom till åtminstone karaktärsfragment. Eller så är det bara människohjärnan som i kaoset febrilt försöker sammanfoga de utströdda pusselbitarna till mening och igenkännbara mönster.
Dans och prat tjusar
Två delar är särskilt fascinerande: Beutlers nyssnämnda ordlösa danssekvens och Oklahoma Theaters extremt pratiga andra akt. Till översvallande dramatisk filmmusik står de fyra skådespelarna och diskuterar, som om de läste upp en tran- skribering av ett verkligt samtal med pauser och ofullbordade meningar. Temat för diskussionen är den dramaturgiska kurvan, måhända i en amerikansk actionrulle, måhända i en grekisk tragedi. Det behövs katarsis – något måste hända som gör att man förändras, ”något psykologiskt intensivt och komplext”, resonerar de.
Akten har föregåtts av Gritters filmsekvens där premisserna för hela föreställningen läggs fram. Skärmen delas i fyra rutor där varje karaktärs perspektiv ständigt är närvarande. Det enda som sägs under de inledande femton minuterna är: ”Bas, har du övat på accenten?” Också här finns en underfundig humor som bygger på helt vardagliga handlingar som tagna ur sitt sammanhang förefaller bisarra.
Alla akter undersöker på så sätt konsten att underhålla och som åskådare blir man märkbart medveten om sitt beteende som mottagare. Nonsenspratet, personerna som studsar runt, samlar på sig tingeltangel, klär på och av sig, har religiösa naturupplevelser, kallar på Gud eller Angelina Jolie är slutligen klart identifierbara. Just så absurt och oberäkneligt löper livet.
Sista föreställningen ges i Louhisalen i Esbo 11.5.