Skivrecension: Bandet som kom in från kylan
Kylan och distansen är borta och något mer intimt, känsligt och skört har tagit plats. Kent är tillbaka, nu med rullande riff och risiga cymbaler som kommer in när allt är på rött.
(Universal)
Kent har varit fruktansvärt produktivt under senare tider, med fyra fullängdsalbum på drygt fem år. Orsaken till det vet bara killarna själva, och beroende på vilken falang av fansen man frågar har kvaliteten på låtarna antingen dalat till bottnen eller hållit acceptabel Kentklass, med enstaka höjdare.
För mig personligen, som inte bär oket från 1990-talet, har varenda platta på 2000-talet varit bättre än de tidiga ”betydelsefulla och formativa” albumen.
Men också jag hade bett Jocke Berg ”tala till handen” om han och Martin Sköld skrivit ytterligare en variation av Tillbaka till samtiden / Röd / En plats i solen-trilogin. Alla tre innehöll flera toppenspår men lät ändå något oengagerade, som samlingar av riff och texter som Kent bara behövde få ut ur systemet.
Så vad är annorlunda med Jag är inte rädd för mörkret?
Det är inte lätt att sätta fingret på det, men det känns som om Kent är tillbaka, utan att egentligen någonsin ha varit borta. Det är mera gitarr igen, det är mera rullande riff som växer och risiga cymbaler som kommer in när allt är på rött.
Men det är också texterna, naturligtvis.
Alla som hört Berg öppna sin mun vet att han är ett med sina ord, och det är kanske en av de största skillnaderna jag ser jämfört med trilogin. Ett slags kyla och distans är borta, ersatt av något mer intimt. Känsligt. Skört.
Klassiker och allsånger
Första släppet 999 visade att Kent och Berg överlevt – och nästan tvättat golvet med – amerikanska kollegerna Interpol, helt på egna villkor.
Uppföljaren Petroleum kunde ha legat på förra plattan, här finns kylan och distansen, en given singel innan plattan går in på djupare vatten med Isis & Bast (”jag förrådde min klass / i en vallokal”) och en refrängfras som redan efter första gången känns klassisk – ”säg aldrig ja / när du menar ett nej / jag sa alltid ja / se vad det blev av mig”.
Jag ser dig ökar säkert hjärtpulsen, och Tänd på har grym allsångspotential, men bägge känns som typiska albumspår – om Kent någonsin skulle göra sådana.
Andra halvan av kakan börjar åter med ett eko från de elektroniska trilogiåren, men Beredd på allt stiger fram med sin patenterat självömkande kentighet och texten som stavas ”R-Ä-D-S-L-A / jag är rädd för allt / beredd på allt”.
Riktigt fint blir det i långsamma Ruta 1 där Jocke får dra ut på lyriken och poängterar nästan vartenda ord i mollnedgångar. ”… man drömmer om att fly / att lyftas till ett högre plan / och så flyttar man till stan / kanske gifter sig, skaffar barn / och så flyttar man tillbaka …”
Alla album har sina toppar och bottnar, och Färger på natten hamnar i den senare kategorin, men jag är rädd att vi kommer att få höra den live länge till. Och stängde man inte av där så kommer belöningen i form av de två sista spåren, varav Låt dom komma (tillsammans med 999 och Isis & Bast) känns som bärande och definierande på ett album som söker sig tillbaka mot ”Tunatöntarnas” bästa stunder.
Kul nog, och helt traditionsenligt, har de sparat det tyngsta till sist. Den låten, Hänsyn, får ni lyssna på i fred för mina kommentarer.
Betyget är ”överraskande bra”, ett album för oss som älskar Kent. Men det hindrar inte er andra att lyssna er igenom heller.