Teaterrecension: Skyltfönster mot sängkammaren
Regi: Anna-Mari Karvonen. Dramaturgi: Masi Tiitta. Dockor: Pauliina Turakka–Purhonen. Kostym: Not Yet Released/Jasmin och Udi. Trailer: Anna-Sofia Nylund. På scenen: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren.
Blaue Fraus premiär på Albertsgatan 22, 5.4.
Provokation är en svår konst. Antingen kan man låta idéerna försiktigt smyga sig på publiken eller så kan reaktionerna pressas fram med knutna nävar.
I Blaue Fraus ungdomsföreställning Svårast är det med dom värdelösa från i fjol fick publiken möta rullstolsburna Hedvig som inte fann sig i att förtryckas utan tvärtom röt till och tog för sig. Genom att försätta sig i hennes situation kunde publiken ompröva sina förutfattade meningar och ifrågasätta de färdigt gjutna roller som folk får i samhället.
I den nya vuxenföreställningen Wall to Wall är metoden en annan. Här provocerar Sonja Ahlfors och Joanna Wingren med slick- och smaskljud, gutturala stön och genom att intensivt stirra publiken i ögonen. Effektivt – javisst. Men också en större risktagning då greppet lätt upplevs som tillgjort och aggressivt.
Å andra sidan är avsikten knappast att skapa en behaglig upplevelse – texten ironiserar tvärtom kring tanken om teater som något ”roligt” eller ”trevligt”. Snarare handlar det om att frammana reaktioner och också ge publiken tankeställare. Varför upplevs till exempel det privata som sex, sorg och ilska så utmanande i offentligheten?
Stirrlekar
Föreställningen passar inte alla, man bör vara öppen för lite deltagande, åtminstone i form av en stirrlek. När spektaklet drar i gång i den lilla butikslokalen på Albertsgatan går mina tankar först till Tuire Tuomistos Lone Rider från i fjol. Tuomistos föreställning var ett uttalat interaktivt verk där publiken skulle delta men där känslan ändå var genomgående trygg. Så var också ett av dess syften att låta deltagarna rannsaka sitt eget mentala välbefinnande.
I Wall to Wall är ansatsen en helt annan. En styrd offentlighet tycks vara det gruppen och regissören Anna-Mari Karvonen strävar efter och visst är tanken lockande. I film och teater är det ju oftast inte kvinnor som formar bilden av kvinnor eller regisserar de erotiska scener de medverkar i, utan män.
Här har Wingren och Ahlfors däremot total kontroll över vad vi får se och höra. De blottar sig själva men på sina egna villkor. Ibland är de avklädda, ibland berättar de förtroligt berättelser ur livet: om pojkvännen som dumpade och om känslan av att vilja fly scenen. Med andra ord sådant som gör en människa skör. Ändå har de konstant makt och reduceras aldrig till våp. Samma sak upprepas i leken med Pauliina Turakka–Purhonens härliga köttiga dockor i människostorlek som Wingren och Ahlfors placerar här och där i rummet.
Modifierat jag
Greppet är förstås autofiktivt, en modifierad jagberättelse som föreställningens skapare bjuder på. Därför är blottläggningen från deras sida aldrig total och därför kan det också kännas orimligt att göra anspråk på publikens ”privata jag”.
Den naturligaste samvaron tycks åstadkommas med humor. När duon skojar och drämmer till med en dråplig replik suddas gränserna ut och det känns som om vi alla verkligen delade en gemensam upplevelse.
Skyltfönstret som ger insyn från gatan skapar också spänning och komik i den annars så kontrollerade situationen.
Jag uppskattar också att man gör teater för alla sinnen och inte bara nöjer sig med det visuella. Det synliga, det vill säga scenografi och kostymer, är för den delen också genomtänkt – ta bara den utsökta kompositionen hos apelsinskalet och ostmackan som formar ett litet konstverk på tallriken.
Men tvärkonstnärligheten som utlovas i marknadsföringen är däremot frånvarande. Vägen dit kan ha omfattat fler konstgrenar än teater i allmänhet brukar göra, men resultatet är ändå en teaterföreställning. Att Anna-Sofia Nylunds film inte är med i själva föreställningen utan finns på en skiva som man kan plocka på sig när man går känns lite som att bli snuvad på konfekten. Dokumentären Vem plockar upp skärvor av ett sprucket jag? är emellertid klart värd att se. En alldeles annorlunda historia, hemsk och rörande, vecklar ut sig på skärmen.