Musikrecension: Kadenserna var smaklösa
Helsingfors stadsorkester. Dir. John Storgårds. Sol. Dejan Lazic, piano. Mendelssohn, Beethoven, Sibelius. Musikhuset 4.5.
Kadenserna – solopartierna där solisten får visa sin mest briljanta sida i den klassiska konserten – bjöd utan tvivel på de mest uppseendeväckande stunderna när kroatiska pianisten Dejan Lazic spelade Beethovens fjärde pianokonsert med Helsingfors stadsorkester i fredags.
Lazic (f. 1977) har hyllats världen över för sina spelningar och inspelningar med orkestrar i London, Stuttgart, Birmingham, Amsterdam, Rotterdam, Haag och Seoul. Man kunde därför förvänta sig åtminstone en viss nivå av Lazic när han debuterade som solist med HSO.
Lazic kallar sig både pianist och tonsättare och kadenserna var följaktligen hans egna. Samma kadenser finns också på hans inspelning med Australian Chamber Orchestra och Richard Tognetti från i fjol (Channel Classics).
Problemet med kadenserna var att de var helt malplacerade i sin kontext. Om Beethovens uttryck är klassiskt finkänsligt, även introvert, ångar Lazic på med en förfärlig blandning av Liszt, Chopin och Schumann som kokas ihop till en enda söt smörja (tänk Worcestershiresås!). Det är omskakade, störande och smaklöst så det förslår.
Klassisk musik är inte tänkt att chocka utan att snarare fungera som fönster till tidigare epoker. Lazic blandar ändå epoker på ett sätt som är historievidrigt. Som om han inte skulle tro på den musik han spelar, som om klassicismen inte skulle räcka till för honom, som om den på något sätt borde förbättras och trimmas.
Därmed inte sagt att jag inte njöt av hans spel i övrigt. Jag gillade hans rytmiska grepp och härligt mjuka och runda ton ur Musikhusflygeln speciellt i de inledande ackorden. Också dialogen med Tuomas Ylinens cello i finalrondot fungerade fint.
Helsingfors stadsorkester kändes kanske en aning nymornad efter valborgsfirandet och precisionen haltade, speciellt i uvertyren till Mendelssohns En midsommarnattsdröm. Sibelius mystiska sjätte symfoni fungerade allra bäst och även kontrabasarna som den här kvällen var uppställda på rad längst bak resonerade mustigt, om än inte lika mustigt som veckan innan.