Teaterrecension: Varför Doris måste dö
En vidunderlig version av Den amerikanska flickan sätts upp på Takomos scen. Sann, suggestiv och på samma gång inte ett dugg lik originalverket.
Text: Monika Fagerholm. Översättning: Liisa Ryömä. Dramatisering: Iida Hämeen-Anttila. Regi: Essi Räisänen. Scenografi och projicering: Milja Aho. Dräkter: Henna-Riikka Taskinen. Ljus: Ina Niemelä. Ljud: Ina Aaltojärvi och Pauli Riikonen. På scenen: Milla Kangas, Niina Koponen, Karoliina Niskanen, Elina Keinonen, Iida-Maria Heinonen, Essi Hellén, Emmi Parviainen. Premiär på Teater Takomo 2.4.
Brittany Murphy, Amy Winehouse, Whitney Houston. Före det Marilyn Monroe, Janis Joplin och några till.
Det finns något mytiskt över de berömda kvinnorna vars liv slutat så abrupt och tragiskt. Och ett mönster som tycks upprepa sig. Drogerna, rastlösheten och begåvningen som sitter så illa ihop. Något slags specifik existentiell ångest. Eller en värld särskilt skoningslös och hård mot flickor och kvinnor.
Mot den här fonden speglas Monika Fagerholms roman i Teater Takomos föreställning. Hennes läsare kan emellertid vara lugna. Det här är en pjäs skriven av ett Fagerholmfan för Fagerholmfans. Några pocketböcker misshandlas visserligen men stämningen i Den amerikanska flickan sitter säker i Iida Hämeen-Anttilas dramatisering. Uppsättningen känns också mer suggestiv och sann än Åbo Svenska Teaters version från några år tillbaka, kanske för att man vågat vara djärvare i sin tolkning.
Flickband
Vi möts av en ljuvlig tjejrockgrupp i Takomos salong. De fluffiga frisyrerna, de nostalgiska kläderna och den flirtiga scennärvaron påminner om åttiotalsgruppen The Bangles.
Det melodiska joller som skapas när musiken knyter samman scenerna känns fagerholmskt. Och på samma gång liknar det inte alls originalverket. Det är nämligen också något helt annat, en föreställning som speglar sina skapare, deras tid och referenser.
Boken följs inte samvetsgrant. Man öppnar i stället skrinet och plockar ut några juveler: Lorelei Lindberg (Elina Keinonen) med silverfärgad turban på hjässan, Eddie de Wire (Milla Kangas) i hotpants och bredbrättad hatt, Rita Råtta (Emmi Parviainen), Pinky Pink (Iida-Maria Heinonen), Inget Herrman (Essi Hellén) och så förstås Sandra och Doris (Niina Koponen och Karoliina Niskanen), som formar pjäsens nav.
Karaktärer, repliker och scenfragment smälter sedan ihop i ett gytter, en melankolisk blueslåt om flera döda flickor. Visst kan man sakna kusinmamman och mor-dotter-motivet överlag men urvalet ter sig ändå vettigt. Det finns helt enkelt så mycket fint i boken som inte får plats på en teaterscen.
Vuxen frihet – finns den?
Det är flickgemenskapen som hamnar under lupp i regissören Essi Räsänens vision. Hon bygger upp skådeplatsen – Trakten – och beskriver den systematiskt. Platserna blir scenanvisningar som räknas upp: Första udden, Andra udden, den dyigare delen av skogen, alpstugan med den branta trappan och förstås Bule träsk, där den amerikanska flickan en gång damp ner och drunknade.
Milja Aho bygger upp en exakt karta med sin genialiska scenografi. Dockskåpen blir samtidigt en lekvärld, ett lilleputtland där Sandra och Doris fritt kan stoja. Här imiterar de makabra berättelser ur Brott ur livet, eller den hjärtskärande romansen mellan Lorelei Lindberg och hennes österrikiska älskare Heinz-Gurt. I fantasin har flickorna tolkningsföreträde och chansen att existera på egna villkor. Kanske är det därför Doris måste dö som sextonåring. Friheten – finns den i vuxenvärlden?
Koponen och Niskanen får sins-emellan till en oerhört fin kemi. Gestaltningen är humoristisk och samtidigt fullkomligt okonstlad, som om de hade tillgång till barnens ritualer – till exempel de dråpliga minerna och förställda rösterna som barn nyttjar i sina lekar.
Leken är överlag närvarande i de allra bästa scenerna: Det blir skratt och glam när Inget Herrman undervisar väninnorna i självförsvar och när Pinky Pink lär flickorna striptease.
Ung produktion
Arbetet utförs överlag minutiöst och scenlösningarna är underfundiga. Nästan alla moment i produktionen känns nya och fräscha, men så är också de flesta inblandade unga. Till exempel studerar majoriteten av skådespelarna fortfarande vid Teaterhögskolan.
Räisänens regigrepp är mångsidigt. Snyggt växlar hon mellan gruppscener och intima närbilder. Ibland sjunger och reciterar skådespelarna texten i ett enda stort kollektiv, ibland smyger de runt bland publiken – plötsligt hör man några ord viskas i örat på en.
Mot slutet blir föreställningen allt tätare och mörkare, inte minst tack vare videoprojiceringarna av den dyiga träskbottnen som kommer upp på väggen. Den syrefattiga jorden, täckt av slem och sediment. Bule träsk är svårt att överleva.