Musikrecension: Impressionismen som utgångspunkt
Radions symfoniorkester. Dirigent: Sakari Oramo. Solist: Anu Komsi, sopran. Debussy, Szymanowski, Melartin. Musikhuset 27.4.
Fredagens spännande RSO-program öppnade för intressanta estetiska diskurser kring bl.a. impressionismens väsen, som Jouni Kaipainen inte missade att haka på i sina sedvanligt vederhäftiga verkpresentationer.
Den självklara utgångspunkten var Debussys Preludium för en fauns eftermiddag, som är något av den musikaliska impressionismen i ett nötskal och där man nästan fysiskt påtaligt förnimmer den vällustige faunens lättjefulla dåsande i den dallrande eftermiddagssolen.
Karol Szymanowski kunde på sätt och vis liknas vid en polsk Debussy, men den sensuellt färgskimrande musiken röjer framför allt i den senare produktionen även kärvt folkliga influenser. I Sagoprinsessans sånger är det svårt att värja sig för tanken att Szymanowski kände Stravinskys Näktergalen, även om uttrycket är fullkomligt eget och originellt.
De sex sångerna är skrivna för koloratursopran och piano och ingen kunde väl vara bättre lämpad att gestalta den sagolika vokala akrobatiken än Anu Komsi, som briljerade utan att någonsin låta virtuositeten bli ett självändamål.
Szymanowski orkestrerade av någon anledning blott tre av sångerna och andra har hjälpt honom på traven. Bland dem Sakari Oramo, vars version uruppfördes i Berlin för en vecka sedan och som gjort ett så gediget jobb att det var i det närmaste omöjligt att skilja hans färgläggning från Szymanowskis.
Gedigen symfonisk musik
Erkki Melartin var ingen impressionist, även om också sådana influenser stundtals gör sig gällande i hans eklektiska tonspråk, och om någon stämpel kan sättas på Melartins musik är det snarast art nouveau.
Hans sex symfonier är onödigt sällan spelade och framförs inte lika ofta som t.ex. Madetojas symfonier. Även om man delvis kan förstå negligeringen – materialet är ställvis aningen opersonligt och de retoriska gesterna smått överdrivna – är det frågan om gediget strukturerad och välklingande symfonisk musik, som i de bästa stunderna känns nog så angelägen.
Så även i den brett upplagda Trean, som uruppfördes samma år som Sibelius trea (1907) och avrundas med en emotionellt stark, melodiskt välutspunnen långsam sats. Oramo och hans sedvanligt engagerade musiker hade, liksom konserten igenom, maximal koll på läget och man fick en stark lust att omedelbart höra mera av både Szymanowski och Melartin.
Publicerad i Hbl 29.4.