Musikrecension: Fantasieggande ungdomlig tour de force
Ylioppilaskunnan Soittajat & Manifestum. Dirigent: Mikk Murdvee. Solister: Johanna Rusanen-Kartano, sopran, Ville Rusanen, baryton. Körinstudering: Markus Westerlund. Solennitetssalen 28.4.
Att göra Jean Sibelius Kullervo på dagen 120 år efter uruppförandet, och därtill i samma lokal där den 26-årige vildhjärnan med taktpinnen i handen i ett slag förde den finländska musikodlingen in i det tjugonde århundradet, var en så attraktiv idé att den bara måste genomföras.
Den som antog utmaningen var, intressant nog, inte någon av våra professionella ensembler utan en amatörorkester och dito kör, som inte desto mindre rodde Kalevalaskutan i land på ett sätt som överträffade rentav de vildaste förväntningarna.
Kullervosymfonin, ursprungligen benämnd symfonisk dikt, slog inte ned som en blixt från en klar himmel. Många av de här förverkligade visionerna hade, som Folke Gräsbeck även påpekar i en belysande artikel, testats ett par år tidigare i den fortfarande onödigt negligerade Pianokvintetten, även om de i Kullervo slog ut i blom på ett aldrig tidigare hört sätt.
Ingen klingande kopia
Att Sibelius själv livet ut hyste allvarliga dubier gentemot sin ungdoms stora succé och att stycket inte framfördes i sin helhet mellan 1893 och 1958 är med facit på hand hart när omöjligt att förstå.
För dagens lyssnare handlar det om en tour de force av det slag som många tonsättare genomför vid just denna ålder. Vissa musikaliska aspekter skulle framdeles utvecklas och förädlas, samtidigt som det finns stildrag som pekar mot estetiska inmutningar Sibelius i och med helomvändningen efter Lemminkäinen aldrig skulle beträda.
Någon klingande kopia av uruppförandet eftersträvades inte och är heller inte möjlig.
Solennitetssalen har byggts om och akustiskt förändrats till det sämre och orkesterns stråknumerär var rejält större än den Sibelius hade till sitt förfogande. De mittemot varandra placerade violinsektionerna – ett centralt element i det sibelianska orkestrala tänkandet – motsvarade däremot tidens kutym.
Antagligen lät det, åtminstone vad körpartiet anbelangar, bättre nu än när det begav sig.
Mustig manskörsklang
Manifestum, som med sina 43 herrar rätt exakt motsvarade den ursprungliga numerären, har på kort tid skapat sig en nog så stadig plattform att stå på och Markus Westerlund hade gjort ett styvt jobb med att få de inte alldeles unga rösterna att klinga med en must, märg och slagkraft som i mångt och mycket matchar etablerade Kullervokörer som Ylioppilaskunnan laulajat och Polyteknikkojen kuoro.
För Ylioppilaskunnan Soittajat är Segerstameleven Mikk Murdvee, som står på tröskeln till en internationell karriär, en lottovinst. Murdvees grepp om det vildvuxna, inemot 80 minuter långa partituret var fast och insiktsfullt, tempobehandlingen var välmotiverad utan att gå till överdrifter i någondera riktningen och hade man lyckats fila bort några nymornade ansatser och rytmiska och harmoniska diskrepanser här och där hade betyget stigit ytterligare.
Och, sist men inte minst, guldkanten på det hela: solisterna. Bror och syster även de, om än betydligt lyckosammare än storyns tragiska par. Johanna Rusanen-Kartano och Ville Rusanen sjöng med en klangprakt och inlevelse som närmade sig det optimala och åhöraren fick en fantasieggande föraning om hur den Kalevalaopera Sibelius på grund av sitt Wagnerkomplex aldrig realiserade kunde ha låtit.
Publicerad i Hbl 30.4.