Musikrecension: Självsäker Sibelius med HSO
Helsingfors stadsorkester. Dir. Olari Elts. Sol. Minna Pensola, violin. Busoni, Stravinsky, Sibelius. Musikhuset 25.4.
Inledningen på Sibelius andra symfoni (1902) har ibland beskrivits som trevande och sonderande med en mångfald av fragmentariska motiv under verkets två första minuter. Intrycket under Helsingfors stadsorkesters spelning i onsdags var dock allt annat än trevande.
I Sibelius symfonier rör sig orkestern på mammas gata. 110 år efter uruppförandet lever traditionen vidare och orkestern spelar med en självsäkerhet som man i många andra verk bara kan drömma om. Stråkklangen är härligt stor, varm och rund, vilket delvis kommer sig av att man spelar Sibelius med största möjliga besättning – allt från sexton första violiner till nio kontrabasar.
Förste gästdirigenten, esten Olari Elts tolkning var på många sätt insiktsfull och detaljerad, om än en aning snabb riktigt i slutet. Det som Elts tolkning förmedlade åt mig var, att det egentligen är andra satsen som är symfonins viktigaste med sina demoniska och hotfulla repliker i basen. Det är Andantesatsen som ger symfonin dess tyngd och djup, och det är just detta som Timo Koivusalo inte tycktes ha insett när han bara använde sig av finalens vispgrädde till sina Italienbilder i Sibeliusfilmen (2003).
Som motvikt till allt detta hördes Busonis Berceuse élégiaque op. 42 och Stravinskys violinkonsert med Minna Pensola som solist. Minna Pensola har alltför sällan hörts som solist på våra konsertestrader och den som sett och hört hennes soli i kammarmusiksammanhang vet vilken kalibers musiker vi talar om.
I Stravinskys neoklassiska violinkonsert från 1931 får solisten ligga i hela tiden med sin virtuosa violinstämma. Ändå lämnas åhöraren en aning tomhänt med alla episoder och passager som hastigt flyktar förbi. Musicerandet är som intressantast när Pensola får spela i dialog med konsertmästaren Pekka Kauppinen, ett inte alltför ofta sett koncept.
Sibeliusfränden Busonis Elegisk vaggsång uruppfördes i New York 1911 under ledning av Gustav Mahler under en konsert som kom att bli hans sista. Elegisk vaggsång är förvånansvärt elegisk och kompakt meditationsmusik som framfördes uthålligt.