Konstrecension: Mörkrets hjärta
Perttu Saksas utställning på Laboratory tvingar tittaren att meditera över evolutionen och människans självutnämnda roll som världens klokaste livsform.
Laboratory, Skillnadsgatan 9. Till 20.5.
I Finland har Perttu Saksa (f. 1977) främst gjort sig känd som en tidskrifts- och reklamfotograf, ofta med bidrag till tidningar som Image med glassiga porträtt. Såväl Mauno Koivisto och Sofi Oksanen som hundar och katter har stått framför ljusen i Saksas studio, och resultaten återfinns i det flöde av kommersiella bilder som de flesta som sett reklam eller bläddrat i en tidning varit utsatta för. I fotografens nära förflutna finns dock en konstnärlig grund och en magisterexamen från Bildkonstakademin, och då agenturen Viewmasters ställer ut verk av Saksa på sitt galleri Laboratory är det den sällan sedda konstnärssidan som ges – och tar – plats.
Echo är namnet på utställningen och även på den ackompanjerande bok som förlaget Musta Taide gett ut. I grund och botten är serien en samling fotografier på uppstoppade apor, men som namnet antyder strävar Saksa efter att även avbilda annat än de avlidna djuren.
Ambitionen håller hela vägen, och det som man får se på Laboratory är en finstämd bildessä som både visuellt och innehållsmässigt omfattar ett narrativ.
Illusion av liv
Porträtten på aporna har tagits på naturvetenskapliga institutioner runt om i Europa. Det är fråga om djurexemplar som sedan länge varit undanstuvade i lagerutrymmen eller lådor – sekelgamla dammiga apor som bär vittne om en viktoriansk tidsålder. Likt det groteska lejonet på Gripsholms slott i Sverige, uppstoppat på 1700-talet, är objekten också skapade av någon med bara relativt vag aning om hur de levande djuren sett ut.
Trots det finns en stark känsla av medvetande i blickarna på Saksas apor och inte ens närbilderna av de tjocka stygnen som varje djur sytts ihop med kan förhindra att en distinkt känsla av att liv – och död – är närvarande. Eftersom ansiktena är lite skeva och huden sprucken och illa medfaren, är det ögonen som ger aporna liv.
I Saksas produktion spelar ofta ljus och skugga en stor roll, så även i Echo. Mörker är ett genomgående tema, en diffus bakgrund för aporna som nätt och jämnt illumineras av ett blekt sken. Tekniskt är ljussättningen givetvis kontrollerad till perfektion, och de mörka verkens glansiga ytor är nästan som speglar ur vilka ögon av glas blickar ut över tittaren.
Västerländsk arrogans
Saksa använder sig mästerligt av en naturvetenskaplig avbildningstradition och skapar ur den en egen meningsfull serie som inte, likt till exempel Simen Johans bilder på uppstoppade djur, främst behöver förlita sig på den estetiska ytan. Boken Echo är en utvidgning av utställningen, och fortsätter därmed i samma spår, men saknar melankolin. Här ges lustiga och bisarra ansikten mera plats, vilket får det magiska som finns på utställningen att spädas ut.
Till de mest rörande bilderna hör fotografier av apornas händer. Inte bara för de tankarna till evolutionen och människans släktskap till dessa djur som ofta behandlats våldsamt och utan respekt, de återknyter också starkast av alla bilder i utställningen till imperialismen. Belgiens giriga och fruktansvärda folkmord i kung Leopold II:s privata afrikanska koloni Kongo kännetecknades av avhuggna händer.
På ett finkänsligt sätt återknyter Saksa till otaliga liknande exempel på västerländsk arrogans, rasism och ondska men lämnar samtidigt tolkningen öppen.
Enbart namnet, Eko, påminner om historiens närhet.