Musikrecension: En vidunderlig pianokväll
Rameau, Mozart, Brahms. Musikhuset 24.4.
Det är ett litet under hur Grigorij Sokolov, 62, den ryska pianoskolans stora mantelbärare, år efter år orkar förnya sig. Om livet som turnerande artist till det yttre består av välbekanta transportmedel, hotellsängar, konsertestrader och en späckad kalender, fortgår en inre utveckling, där han utvecklar sin pianokonst och tar sig an ny repertoar.
Den här gången bestod konsertprogrammet av Rameaus Svit i d-moll, Mozarts a-mollsonat K 310 och Brahms Variationer över ett tema av Händel op. 24 samt Tre intermezzi op. 117. Och om det var någon som trodde att Sokolov skulle spela dessa stycken med en massivt muskulös rysk touch, så hade den fel. Endast i Brahms gav han prov på ett lite mustigare grepp. I övrigt var det sprött så det förslog.
Rameausviten är en samling känsliga karaktärsstycken med söta titlar som La Joyeuse (Den glada flickan), L’Entretien des Muses (Musernas samtal) eller Les Cyclopes (Cykloperna). Det handlar om ett knippe nätta småstycken, mättade med svulstiga dekorationer och trillar. Ändå finns här inget överflödigt.
Huvudtemat i Mozarts a-mollsonat framförde Sokolov ytterst proklamerande, alarmerande och ödesdigert. På det stora hela gjorde han Mozart hyperdramatiskt, vilket sannerligen inte är lätt.
Även Brahmsvariationerna tolkade han dramatiskt och känsligt med en otrolig träffsäkerhet. Så som brukligt är i fallet Sokolov, avslutades det egentliga konsertprogrammet tyst och stillsamt, denna gång med Brahms Tre intermezzi, där speciellt det sista stycket spelades tyst, dunkelt och hemlighetsfullt.
- 1. R. Schumann: Fyra klaverstycken op. 32, nr 3: Romans.
- 2. Rameau: Nouvelles suites de pieces de clavecin, g-moll: L’Egyptienne.
- 3. R. Schumann: Fyra klaverstycken op. 32, nr 2: Gigue.
- 4. Skrjabin: Deux Morceaux op. 57, nr 1: Désir.
- 5. Bach-Siloti: Preludium i h-moll (BWW 855a).
- 6. R. Schumann: Fyra klaverstycken op. 32, nr 4: Fughetta.
Encoreavdelningen bestod av inte mindre än sex stycken: tre av Schumanns stycken ur opus 32, en hurtig Rameau, en ytterst finkänslig Skrjabin (samma stycke spelade han för övrigt 2010) och Alexander Silotis arrangemang i h-moll av Bachs e-mollpreludium, där jag fäste mig vid den eminenta melodistämman i mellanregistret.
Även om Sokolov är idiotsäker som liveartist, lär han vara ytterst noga med var han spelar. Därför var det glädjande att han ställde upp på att spela i Musikhusets stora sal, trots att salen gapade halvtom.
Konserten var samtidigt den första solopianorecitalen i stora salen. Även om det var uppenbart redan under invigningen att salen fungerar utmärkt för solopianomusik, var det skönt att få det bekräftat.
– Nicht schlecht (inte illa), lär hans omdöme ha varit.