Musikrecension: Ljubimov är en fin fortepianist
Dirigent Juha Kangas. Aleksej Ljubimov, fortepiano. Schubert, Mozart, Beethoven. Sellosalen 22.4.
Ännu för ett par år sedan kunde man fråga sig vad skillnaden mellan Helsingfors barockorkester och Finländska barockorkestern egentligen var. Då båda uppträdde med egna konserter och en påfallande stor andel av musikerna spelade i bägge orkestrarna, var det nog en och annan som började invänta en fusionering.
Men sedan hände något. Efter att cellisten och gambisten Markku Luolajan-Mikkola tog över Finländska barockorkestern har orkestern allt oftare uppträtt i små formationer och ordet orkester har kommit att stå för inte bara en självständig aktör på konstfältet utan också en konsertbyrå som säljer och producerar konserter på beställning. Satsningen på musik i hemmen under Helsingfors festspel 2010, då olika musiker spelade i ett tjugotal helsingforsiska hem, utgjorde startskottet för den här utvecklingen.
Efter den här radikala kursförändringen har Finländska barockorkestern allt mera sällan uppträtt i mellan- eller fullstor sammansättning. De gånger så sker är det därför ännu intressantare än förut.
Alltjämt spelar vissa nyckelpersoner ur Hebo med i Fibo (till exempel oboisten Jasu Moisio och fagottisten Jani Sunnanborg). Stråkklangen avslöjade också att den sammansättning som var på scenen i söndags inte spelat särskilt mycket ihop. Speciellt avslöjande var Schuberts okända ungdomsverk från 1813, Fem menuetter och sex trior D 89, som stråkarna allena framförde.
Märkbart uppsving
Helt annat ljud i skällan blev det i Mozarts Symfoni nr. 28 där hela orkestern upplevde ett märkbart uppsving i den mer bekanta repertoaren. Här kom också dirigenten Juha Kangas insiktsfulla visioner till sin rätta.
Allra häftigast var ändå tolkningen av Beethovens pianokonsert nr. 3 i c-moll, där solistpartiet tolkades av Moskvaprofessorn Aleksej Ljubimov. Ljubimov (f. 1944) är en verkligt fin pianist och tog fram en mängd nyanser på Sellosalens Clementipiano. Hans spel är tidvis rytmiskt och accentuerat och speciellt det avslutande finalrondot tolkar han superdistinkt. Spelet är dock alltid smakfullt.
Samarbetet med en dylik mästare gjorde att hela orkesterns också spelade på hög nivå i Beethoven. Också balansen mellan fortepianot och den knappt trettio man starka kammarorkestern fungerade i Sellosalen.
I extranumret, Mozarts sentimentala d-mollfantasi K 397 visade Ljubimov upp sin genommusikaliska, lyriska och mjuka sida.