Filmatiskt familjehelvete
Text: Peter Franzén. Dramatisering: Eva Buchwald. Regi: Janne Reinikainen. Scenografi: Kati Lukka. Dräkter: Tarja Simonen. Musik: Timo Hietala. Ljus: Ville Toikka. Video: Jenni Valorinta. Bild: Tuomo Hutri. Maskering: Pauliina Manninen. I rollerna: Anna Paavilainen, Seppo Pääkkönen, Terhi Panula, Ona Kamu, Elina Knihtilä, Antti Litja, Mosse Männistö/Daniel Fiander och Maija Kuparinen/Daniela Helanne.
Urpremiär på Nationalteaterns lilla scen 18.4.
För ett par år sedan utkom skådespelaren Peter Franzéns impressionistiska roman om en liten pojke med samma namn, och om hans uppväxt i Lappland på 1970-talet. Man önskar att det pojken blev vittne till då, inte fortfarande var ett så aktuellt tema som det är i dag. På sidan 17 i boken och fyrtio minuter in i föreställningen på Nationalteatern, gläntar Peter nämligen på dörren och ser sin mamma hukad på golvet medan hans pappa står och riktar en pistol mot hennes panna. Utgången är inte den värsta tänkbara, men så slutar inte heller majoriteten av alla familjehelveten på löpsedlarna. De utspelar sig för det mesta bakom lyckta dörrar och i skymundan för utomstående åskådare.
Eva Buchwalds fina, tajta dramatisering förser Franzéns hågkomster med en bekant dramatisk struktur. Skräcken kommer krypande in i en vanlig barndom och in i ett alldeles vanligt egnahemshus. Janne Reinikainen har valt att rent formmässigt behålla den lilla pojkens berättarröst, och genom hans blick – det vill säga, genom kamerans lins – skildra det han blivit vittne till. Ona Kamu förser rollen med rösten, med träffande ton, samtidigt som hon tillsammans med Anna Paavilainen också ackompanjerar händelseförloppet som utspelar sig på en duk ovanför scenen. Emellanåt stiger Mosse Männistö eller Daniel Fiander in som Peter i fysisk gestalt, men allt som oftast är det ett tomrum bakom linsen och framför kameramannen som tilltalas.
Det blir en fantastiskt filmatisk föreställning som spelas upp på teatern, enligt den erfarne filmfotografen Tuomo Hutris bildmanus och till Timo Hietalas atmosfäriska filmmusik. Samtidigt är det är svårt att tänka sig en annan lösning som på ett lika intagande sätt kunde förmedla ett barns perspektiv och inre värld, och samtidigt vara lyhörd för romanens vittnesbärande blick. Trots att kritiska röster alltid höjs mot användningen av live video, i synnerhet då den som här används till den grad att skådespelarna sällan ens ses, förutom då de projiceras på duken, är det just mötet mellan teater och film som skapar alldeles nya berättartekniska möjligheter och spänningar. Reinikainen använder nämligen inte filmen som ett scenografiskt element, eller enkom för att skapa nya rum. Den används för att gestalta ett fantasifyllt sätt att betrakta världen som de flesta i publiken inte längre kommer ihåg.
Tegelväggar och fönster med neddragna persienner har byggts upp mellan familjen och publiken. Det är omöjligt att få en total insyn i familjens vardag på scenen, precis som det är i verkligheten. För trots att det är genom Peters blick kameran försöker rekonstruera den här familjens verklighet, är det också en subjektiv och medialiserad version vi bevittnar, som här synliggör hela sin produktionsapparat.
Trots att Kati Lukkas scenografi är trendmässig med sina avfjärmade rum, är det också en lösning som rent etiskt känns fascinerande då man behandlar ett så här explosivt tema.
Däremot är faran med att framställa våld på teaterscener och i filmer för den delen, att det lätt estetiseras, görs njutbart och poetiskt. I Jalostamo-kollektivets uppsättning Julia/Julia som visas på Korjaamo just nu, kysser mamman de projicerade bilderna av sina barn och sin man med rödmålade läppar innan hon slår näven genom bilderna. I antikens Grekland förstod man att avlägsna Medea från scenen för sin våldshandling, i stället för att använda en banal metafor för något så brutalt.
Reinikainen har för sin del valt att skildra våldet utan att estetisera eller vältra sig i det. Det framförs som ett faktum, som något konkret och fysiskt som barnet ser och förstår som just våld. Det legitimerar hans vittnesmål, och eftersom det första uttrycket för pappans aggressioner framträder först senare i dramatiseringen, överraskas man också som åskådare av den förändring som kommer över en alldeles vanlig pappa en alldeles vanlig kväll. Tack vare perspektivet, rekonstrueras inte heller föräldrarna som tragiska karaktärer, utan som personer med både ljusa och mörka sidor.
Allt det här skulle lätt bli konstlat, ifall skådespelarna inte var bekväma i sitt förhållande till kameran. Seppo Pääkkönen och Elina Knihtilä gör väldigt fina insatser som de sårbara föräldrarna vars förhållande luckras upp av svartsjuka och alkoholism. Men det måste sägas att det också finns en oerhörd värme, trygghet och humor i Peters skildring, här mycket tack vare minimalisten Antti Litja, som är alldeles fenomenal som Peters sagoberättande morfar med sin spjuveraktiga uppsyn. Med ett ögonkast mot kameran fångar Litja upp hela publikens blick, medan Terhi Panula som den ömhetsfulla mormodern får allt att kännas bättre med sina smörgåsar och tindrande ögon.
Tumman veden yllä vill inte säga nåt om vårt samhälle, den presenterar inga åtgärder som måste tas för att få bukt på en dyster statistik, men den ber inte heller om ursäkt för att den iscensätter en berättelse som berättas tyvärr om och om igen. Den berättar bara sin egen lilla story förbaskat bra.
PS. Undvik salongens första fem bänkrader då ni bokar biljett.