Musikrecension: Biennalen håller fanan högt
UMO Jazz Orchestra, dir. Kari Heinilä, sol. Kirmo Lintinen, piano, Aili Ikonen, sång. Tampere Raw, dir. Tuomas Turriago, sol. Tuuli Lindeberg, sopran. Tammerfors 21.4.
Tammerforsbiennalen grundades 1986 på initiativ av tonsättaren Usko Meriläinen (1930–2004) och ända sedan dess har den legendariska festivalen presenterat de senaste musikaliska strömningarna och hållit den nutida musikens fana högt.
Efter två festivaler med Lotta Wennäkoski 2008 och 2010 gick stafettpinnen vidare till nuvarande Ensemble Ambrosius- och tidigare Ultra Bra-mannen Olli Virtaperko (f. 1973) som planerade årets festival. Och även om jag själv endast hade möjlighet att närvara vid två av veckans över tjugo evenemang, var det flera som vittnade om en glädjande hög konstnärlig nivå och ett mångsidigt program, där alla former av ambitiöst, högklassigt och kreativt musikskapande platsade: allt från progressiv rock till hyperkromatisk kontrapunkt via blåskvintetter, dans- och jazzorkestrar.
Fina helheter
Lördagskvällens konserter visade också på en konstnärlig mångfald inom konserthelheterna, speciellt under UMO Jazz Orchestras konsert i det gamla tullhusets packlager, där höjdpunkten utgjordes av uruppförandet av Mikko Heiniös nya pianokonsert för Kirmo Lintinen.
Bartók och Prokofjev passerar i revy i nionde pianokonserten Nonno (2011) vilket är helt förståeligt med tanke på Heiniös bakgrund som tonsättare av samtida konstmusik. Mest fascineras jag ändå av den läckra orkestreringen, användningen av big band-soundet och den dramaturgiska bågen, speciellt i första satsen av konserten. Pianopartiet är virtuost och snabbt spinnande och tolkas suveränt av Kirmo Lintinen. Mot slutet finns en humoristisk referens till Valkyrieritten, som samtidigt känns både påklistrad och humoristisk.
Big band-soundet varierade förvånansvärt mycket också i kvällens övriga stycken, till exempel i Pertti Jalavas fylliga och rytmiskt drivna Pluto!, Paroni Paakkunainens folkmusikaliskt influerade Ingria till text av Åke Grandell eller samma Paakkunainens spjuveraktiga arrangemang av Einojuhani Rautavaaras Hypyt.
Allra häftigast var soundet i Outi Tarkiainens (f. 1985) sanslösa Metsän hiljaisuuteen (2010) till text av Eeva-Liisa Manner och Sirkka Turkka. Skogens tystnad känns i och för sig avlägsen när verket inleds och avslutas med stora vrål. Uttrycket är dock genomgående starkt och tränger djupt in i själen. Vokalsolisten Aili Ikonen tolkar härligt de hjärtskärande melodierna med zigenarinfluenser i stora septimer och överstigande intervall. Speciellt de intensiva melodiska linjerna och många solona tilltalar mig.
Komprimerat uttryck
Också Tampere Raw-ensemblens konsert i Tammerforshusets lilla sal tidigare under kvällen kändes lagom mångsidig med nya och gamla verk av Osmo Tapio Räihälä, Jouni Kaipainen och Harri Suilamo, vars sångsvit Unilouhikko till dikter av Harri Nordell uruppfördes.
Suilamos estetik är tydligt influerad av Nordells dito, där mycket kan uttryckas på ett litet utrymme, där varje blick kan växa till en dikt och varje andetag till en roman, för att travestera Schönbergs beskrivning av sin elev Anton Weberns bagateller. Resultatet är ett slags expressionistiskt, trevande klangsökande, som i många avseenden är fascinerande. Tuuli Lindebergs fina sopranstämma kom kanske inte riktigt till sin rätt när hon stod mitt i ensemblen i stället för vid scenkanten. Kanske var stämman inte heller skriven i optimalt register.
Under ledning av Tuomas Turriago tolkade Tampere Raw-ensemblen snyggt också Osmo Tapio Räihäläs lekfulla och levande kvintett Freefoot (2006) och Jouni Kaipainens yviga och rytmiskt naivistiska Sestetto opus 57b (1997).
Tammerforsbiennalen avslutades i går och ordnas nästa gång om två år, åter med Olli Virtaperko som festivalledare.
Tampere Raw-ensemblens konsert hörs i Yle Radio 1 den 2 maj klockan 19.03. Mikko Heiniös pianokonsert framförs i höst i Helsingfors.