Operarecension: Det mest angelägna som skrivits på länge
Berättelsen är hela tiden i främsta rummet i Jüri Reinveres starka operaversion av Sofi Oksanens Utrensning.
Musik och libretto av Jüri Reinvere efter en roman av Sofi Oksanen. Regi Tiina Puumalainen, scenografi Teppo Järvinen, kostymer Marjaana Mutanen, ljus Timo Alhanen, koreografi Osku Heiskanen, dirigent Paul Mägi. I rollerna: Helena Juntunen, Johanna Rusanen-Kartano, Niina Keitel, Jaakko Kortekangas, Tuomas Katajala, Juha Riihimäki, Koit Soasepp, Hanna Rantala. Urpremiär på Nationaloperan 20.4.
Jüri Reinveres Utrensning hör troligtvis till de mest angelägna operor som uruppförts på Nationaloperans scen. Och då avser jag inte specifikt verkets operatiska kvaliteter, utan uttryckligen dess ämne och händelserna som utspelar sig på scenen.
Med berättelser om svek, förföljelser, utpressning och bitterhet, deportation, prostitution och splittrade familjer kommer verket nära betraktaren. Att allt dessutom utspelar sig i ett närbeläget land i modern tid ger berättelsen extra tyngd.
Det som Reinvere har skapat är ett koncentrerat verk där händelserna på scenen hela tiden står i centrum och musiken aldrig intar huvudrollen. Snarare finns musiken där som för att illustrera, accentuera och bära upp berättelsen.
När det gäller persongalleriet har lösningen med att dela upp Aliides roll på två personer, unga Aliide och gamla Aliide, varit en nödvändighet med tanke på sångarnas fysiska uthållighet. Lösningen är samtidigt ändå både intressant och välfungerande.
Uppdelningen gör det möjligt för Aliide att återge historiska händelser samtidigt som hon framför dem. Aliide kan också se sig själv i spegeln och konfronteras med sitt förflutna, något som Tiina Puumalainen nyttjar effektfullt i sin regi. Uppdelningen är ett effektivt sätt att gestalta de olika tidsnivåerna som finns i berättelsen. En uppfinningsrik scenografi och tidstypiska kostymer bidrar till helheten.
Krävande roller
I Reinveres opera fästs nästan större vikt vid huvudrollsinnehavarna som skådespelare än som sångare. Personerna är tydliga offer för de grymma samhällsapparater som existerade i Sovjet-Estland och det nya Estland efter järnridåns fall, och medan den unga Aliide är mestadels lyckligt ovetande om vad som komma skall, lider den gamla Aliide av uppenbar posttraumatisk stress.
Trots att ariorna och duetterna lyser med sin frånvaro, är sångstämmorna vokalt krävande både vad gäller omfång och struktur. Helena Juntunen är träffsäker i rollen som unga Aliide och får variera rösten på en mängd olika sätt, medan Johanna Rusanen-Kartano som gamla Aliide är speciellt stark som skådespelare. Niina Keitels röstligt och skådespelarmässigt snälla uppenbarelse som Zara accentuerar rollen som offer, medan Hanna Rantala är härligt flickaktig som Ingel. Också herrarna är hängivna tolkar av sina roller, speciellt fäster jag mig vid Tuomas Katajalas karakteristiska Hans och Koit Soasepps och Petri Pussilas grymma uppenbarelser som Lavrent och Förhörsledaren.
Hand i hand
Musikaliskt följer volymen i orkestersatsen i stort sett intensiteten i berättelsen – med vissa markanta undantag, till exempel våldtäktsscenen i mitten av första akten som ackompanjeras av mjuk och mild musik med mörka undertoner, som för att accentuera det bisarra och lidelsefulla.
Jüri Reinvere som tidigare skapat flera radiofona verk involverar också vissa elektroakustiska inslag, som till exempel utdrag ur estnisk radio och olika surr. Orkesterklangen är allt från murrig och dov till tindrande klar, tidvis även skimrande och gnistrande, något som operaorkestern under ledning av Paul Mägi framhäver föredömligt väl.
Sluten på båda akterna hör till de tystaste som skrivits i operahistorien. I slutet av första akten gråter Zara lidelsefullt efter sin mormor och i slutet av andra akten tar den förbittrade Aliide farväl till jordelivet när hon bränner upp sitt hus. Slutet kan tolkas som en hänvisning till Brünnhildes farväl i slutet av Götterdämmerung, dock utan det patos och den naiva tro som förknippas med Brünnhilde.
I Utrensning blir bara gravljusen kvar på scenen. Och tystnaden efter att allt är sagt.