Musikrecension: Kvalitativt från Amerika
Auerbach, Corigliano, Lerdahl, Muhly, Ginastera. Musikhuset, Camerata 18.4.
Den amerikanska konstmusiken har länge varit rätt osynlig och djupt underskattad på våra breddgrader. John Cage, Charles Ives och Aaron Copland är förstås bekanta namn, John Coriglianos symfonier har spelats då och då och Conlon Nancarrow har man någon gång stött på, men i övrigt har det varit si och så med kännedomen om konstmusiken i den nya världen.
Till all lycka finns det musiker som Mirka Viitala som kan presentera och framföra den snyggt. Under sin recital i onsdags framförde hon ett urval huvudsakligen nordamerikanska stycken, som dessutom alla verkade rotade i den västerländska konstmusiktraditionen på ett enastående sätt, ofta som hommager eller travestier.
Lera Auerbach, född 1973 i Ryssland men verksam i New York, blev känd för den finska publiken i fjol när hennes musik användes i en askungekoreografi av Terence Kohler på Nationalbaletten. Hennes 24 preludier för piano från 1998 följer samma mönster som Chopin och Sjostakovitj utstakade, alltså med ett preludium i varje tonart i dur och moll. De tio preludier som Viitala framförde vittnade om ett starkt uttryck med vackra och melankoliska stämningar, som om Auerbach förenade det bästa ur de amerikanska och ryska traditionerna. Också i Ludwigs Alptraum (2007) opererar Auerbach med mörka och dystra stämningar när hon föreställer sig en mardröm av Beethoven.
Beethoven var också närvarande i John Coriglianos Fantasia on an Ostinato (1985) baserad på andra satsen ur Beethovens sjunde symfoni. I sitt försök att kombinera ”minimalism med övertygande strukturer och emotionellt uttryck” känns det ändå som att Corigliano skjuter förbi målet.
I musikteorikern och kompositören Fred Lerdahls Three Diatonic Studies (2009) är det bara Chasing Goldberg som travesterar Bach. Cyclic Descent och Scalar Rhythms är roliga i sig, dock mera som teoretiska studier. Och Nico Muhly, som i fjol var tematonsättare på Avantis sommarmusik i Borgå, har jag tidigare upplevt som en aning mjäkig, så också i A Hudson Cycle (2005).
I det här sammanhanget kändes argentinske Alberto Ginasteras första pianosonat kanske en aning lösryckt. Å andra sidan var det kvällens häftigaste och mest helgjutna stycke vid sidan om Auerbachs preludier.
Alla stycken gavs gedigna tolkningar av Mirka Viitala. Gärna hör man henne igen.