Musikrecension: Lyrism och virtuositet i optimal balans
Radions symfoniorkester i Musikhuset 18.4. Dirigent: Jakub Hrusa. Solist: Elina Vähälä, violin. Dvorák, Kuusisto, Sjostakovitj.
Jaakko Kuusisto är en sann musiker av den gamla stammen. Allt han rör vid blir till musik och ingen syssla, och inte många stilar för den delen, är honom främmande.
För en dryg vecka sedan dirigerade han uruppförandet av sin för Elina Vähälä skrivna Violinkonsert med Lahtisorkestern och i onsdags var det dags för det andra framförandet. Nu med Radions symfoniorkester, Kuusisto i publiken och tjecken Jakub Hrusa på podiet.
Det är ingen direkt originell, men nog rasande grann och underhållande konsert Kuusisto kokat ihop och som den mästerviolinist han är har han lyckats finna en nära nog optimal balans mellan det lyriska och det virtuosa i den tacksamt avfattade solostämman – realiserad med all tänkbar finess och glöd av en klart inspirerad Vähälä. Kuusisto är en boren eklektiker, men i termens bästa bemärkelse.
Den traditionellt tresatsiga, halvtimmen långa konserten utformar sig stilistiskt till något av en provkarta över 1900-talets första hälft, samtidigt som Kuusisto själv hela tiden är närvarande.
Listan på tonsättare som passerar revy är lång med namn som bl.a. Prokofjev, Barber, Walton och Korngold – självaste Ravel tittar fram i den sprakande perpetuum mobile-finalen – bland de mest uppenbara, men det är så skickligt syntetiserat och orkestrerat att man får lov att kapitulera.
Det finns något genuint sympatiskt och omedelbart anslående i Kuusistos sätt att tänka i musik och om Vähälä bara får chansen att framföra den tillräckligt ofta har Violinkonserten alla möjligheter att bli en verklig publikfavorit, såväl på hemmaplan som internationellt.
Musikalisk transparens
Sjostakovitjs Etta är den tveklöst bästa symfoni som någonsin skrivits av en skägglös 18-åring och mycket skvallrar redan om vad som komma skall. 30-årige Hrusa är en av samtidens största yngre begåvningar på området med en sällsynt vacker och ändamålsenlig plastik samt en uppenbar förmåga till fruktbart arbete på detaljplanet.
Övningstiden hade varit kort och precis alla detaljer satt fortfarande inte på sina exakta platser i den kammarmusikaliskt transparenta Sjostakovitjsymfonin, men mycket kändes inte desto mindre rätt i såväl tekniskt som karaktärsmässigt hänseende.
Hrusa ville inledningsvis presentera mindre känd orkestermusik av sin mest berömda landsman men kunde, hur oemotståndligt folkligt charmig Dvoráks övervägande lyriska Tjeckiska svit op. 39 än är, kanske ändå ha funnit ett mer karakteristiskt exempel härpå.
Å andra sidan stal stycket inte alltför mycket uppmärksamhet av de kommande händelserna och fungerade på så vis som en helt funktionell konsertuppvärming.