Musikrecension: Helnaket hade varit bäst
Tapiola sinfonietta, dir. Santtu-Matias Rouvali. Lindberg, Enescu, Schönberg. Koreografi och dans: Jorma Uotinen. Nina Hyvärinen, Aapo Siikala, dans. Ljus Jaakko Peltomäki. Musikhuset 14.4.
Tapiola sinfonietta prövade på ett nytt koncept i helgen när orkestern framförde Schönbergs Verklärte Nacht op. 4 med koreografi av dansveteranen Jorma Uotinen. Konserten spelades i Hagalund i fredags och i Musikhuset dagen därpå och åtminstone i Musikhuset fungerade upplägget utan större problem.
Koreografins innehåll kan förstås diskuteras. Medan Uotinen själv tog rollen av en Wanderer och höll sig i skymundan, hamnade fokus på ett ungt par (Nina Hyvärinen och Aapo Siikala) som kom närmare och närmare varandra och till slut förenades i kärlek med nästan bara kroppar.
Idén att tolka Schönbergs superexpressiva musik i rörelser kändes i och för sig helt möjlig, men rörelse och musik var inte optimalt synkroniserade och kanske illustrerades narrativet onödigt enkelt.
Därför förblev det oklart vad dansen egentligen tillförde den musikaliska upplevelsen.
Personligen hade jag också hoppats på att Santtu-Matias Rouvali och sinfoniettamusikerna hade tolkat Schönberg med större inlevelse och mera patos. Nu nådde man endast delvis fram. Kvällens två övriga styckena kunde likaledes ha spelats med större intensitet.
George Enescus Kammarsymfoni för 12 soloinstrument (1954) blev tonsättarens sista stycke. Det är ett verkligt konstigt farväl till jordelivet som kombinerar influenser från salongsmusik med expressionism. Även om formen är inspirerad av klassisk fyrsatsig symfoni, känns innehållet relativt tamt, inte minst i scherzot.
Magnus Lindbergs Arena 2 (1996) är ett fascinerande kammarmusikverk med sin knottriga yta och sina närmast magnetiska energifält.
På papperet såg konserten således intressant ut, även om alla förväntningar inte infriades.
En version av artikeln publicerades i Hbl 16.4.