Teaterrecension: Julia i modernt familjedrama
Redan när ljuset släcks i Korjaamos salong stavas orsaken till att en pjäs som Julia/Julia är nödvändig ut på tre svarta skärmar. En tråkig samhällelig sanning utformas med vita bokstäver och siffror: 29 familjemord begås årligen, 19 av män och 10 av kvinnor. Det är det senare talet som utgör fröet till Jari Juutinen pjäs.
Men det är ingen modern Medea vi möter i Anna Lipponens starka tolkning utan tvärtom en tragisk Julia som inte får sin Romeo, däremot Raimo, två ungar och ett egnahemshus.
Tanken verkar vara att förklara barnamörderskans motiv eller åtminstone att låta henne formulera dem för sig själv. Det är däremot inte lätt att rationalisera familjemord då förklaringarna tenderar bli platta – åtminstone om man gör som här och hänvisar till någon form av modersinstinkt genom en parallell till katten som dödar sina ungar under hot.
Fast ännu plattare känns det att skylla på de ekonomiska realiteterna som dalar ner som svarta betalningsuppmaningar i Julias medelklasslycka.
Visst omsluter den socioekonomiska utvecklingen den lilla människan men i det här fallet känns det så banalt att låta obetalda räkningar bli skälet till det makabra brottet. Å andra sidan kan man se det som Julias sätt att tolka händelseförloppet.
Det jag däremot inte förstår är att man återigen spär på fördomar. Tröttsamt och förutsägbart känns det att återigen se en finlandssvensk representera kapitalet på teaterscenen när Robert Enckells bankdirektör avbryter sitt finska tal med ett olycksbådande ”allt ska nog gå bra” på svenska.
Fint och omedelbart
Regissören Tommi Kainulainen leker med kontrasterna i Juutinens bildrika text. Föreställningen byggs upp genom teater, film och musik. Språket i filmen har en vardaglig yta – ibland med en liten poetisk twist eller ett sonettfragment – medan den ofta strömmar ut i en högstämd klagosång när Julia förtäljer sin historia på scenen framför publiken.
Starkast berör filmsekvenserna: närbilder av fumlande fingrar, pussande munnar, bara tår mot en luddig trasmatta. Eller den råa, ruggiga realismen som möter en när Julias pappa höjer handen mot hennes mamma och den vita porslinsängeln ligger utspridd i ojämna bitar på parkettgolvet.
När pappan stupfull håller bröllopstal blir stämningen så ångestfull att jag skruvar på mig i stolen. Kainulainens visuella språk är helt enkelt så fint och omedelbart.
Det bjuds också på många enkla men underfundiga scenlösningar som det sköra pappershuset, den pipande postlådan samt vackra detaljer som den puderrosa-grå-färgskalan Paula Varis dräkter.
När tragedin slutligen abrupt blommar ut förverkligas också det med sceniskt effekt. Ensam lämnas man sedan kvar i salongens mörker, med färre förklaringar och den obehagliga vetskapen om åtminstone tre lik.