Musikrecension: Stilen framför allt
RotFest på Sellosalen 11.4.
Det finns vissa namn inom folkmusiken som är respekterade av praktiskt taget alla. Svenska trion Väsen är ett av dem – efter nästan 25 års karriär tillsammans är det få som inte låter sig imponeras av deras oerhört lyhörda samspel.
Väsen består av tre av Folkmusiksveriges absoluta toppnamn, tre instrument som ger sken av en enkel och rättfram kombination men i själva verket döljer en lång rad spännande finesser. Efter åren med trummis har man nu återgått till den ursprungliga trioensemblen. Melodi- och diskantrollen innehar oftast Olov Johansson på nyckelharpa. Här är det rätt så traditionellt folkmusiklir som gäller, rytmen sitter tajt i stråkhanden och fingrarna löper som smort. Mikael Marin på femsträngad altviolin behärskar traditionen lika säkert, men bidrar här oftast till trions lägre register – simmar in under nyckelharpsmelodierna och utsmyckar dem fantasifullt.
Ett kapitel för sig är sedan Roger Tallroth på tolvsträngad gitarr. Det är inte bara instrumentet han spelar på som är speciellt med sina tolv strängar och ett eget stämningssystem, spelstilen är originell i allra högsta grad. Jag fördjupar mig stundvis så mycket i gitarren att jag glömmer det andra. Tallroth hinner nämligen bidra med både ackordbotten, basgångar och mängder av intressanta motmelodier till stråkmusikanterna.
Dessa tre musiker har format en folkmusikkompott som visat sig vara stilbildande – många är de unga musikerna som beundrar Väsen och som byggt sin estetik och arrangemangsstil på deras exempel. Det är stilfullt ut i fingerspetsarna och helheten är alltid behaglig att lyssna på. Klangen är mjuk och intonationen exakt.
Linné-hylling
Vid RotFest-konserten i Sellosalen blev det både äldre traditionella låtar och egna kompositioner. En egen avdelning viktes för Carl von Linné, vars 300-årsminne Väsen uppmärksammade stort i mitten av 2000-talet med intressanta kuriosa och fina låtar, speciellt de två menuetterna efter Linnés farfar var stämningsfulla. I sista låten, Marins Kapten Kapsyl, blev det till och med lite fri improvisation i mitten. Vid det här laget är dessa musiker verkligen säkra i kläderna, man märker att de på allvar kan känna sig fria i sitt spel.
Kvällen fortsatte i Sellosalens foajé, vars klubbscen verkar vara ett fiffigt koncept för att få till stånd en mer intim och avslappnad miljö än den rätt rymliga salen. Hohka är ett relativt ungt men mycket ambitiöst band, som är på god väg att hitta sin personliga stil. Spelet är genomgående snyggt och genomtänkt. En speciell clou i bandet är kantelen som, speciellt då man lyfter in kanteleriff av traditionell typ, genomsyrar klangvärlden på ett fräscht sätt.
RotFest pågår i Esbo till denna veckas lördag, se hela programmet på www.juurijuhla.fi