Tv-recension: Falla mjukt, landa hårt
TV2 söndagar kl. 21.00
Egentligen hade tv-serien Pan Am alla de rätta ingredienserna för att bli en serie man bara vill stänga in sig med hemma i soffan. Eller vad sägs om nostalgisk flygplansromantik från svunnet 1960-tal då en tur över Atlanten innebar lyxdrinkar och Frank Sinatra snurrande i öronen. Dramat som hade amerikansk tv-premiär i september i fjol kretsar alltså kring Pan Am, det mytomspunna amerikanska flygbolag som länge var världens största. Genren rider på vågen av historiska dramer i stil med kritikerhyllade Mad men, känd för sin detaljkänsla och pedantiska noggrannhet som lockbete in i epokens kärna.
Och ändå fastnar Pan Am på den klibbiga ytan. Och det så hårt att snacket om seriens nedläggning gått från elakt skvaller till krass verklighet. Orsaken är lika enkel som sorglig: Pan Am kommer aldrig till skott, trots att man har hela världen som arbetsplats, kalla kriget i hasorna och briljanta Christina Ricci i en av huvudrollerna.
En av orsakerna till seriens korta liv påstås vara att den är producerad av mjukisbolaget ABC, något som innebär krav på barntillåtet hela vägen. Med andra ord får man varken se sprit, tobak eller sex i bild. Men berättelsens otillräcklighet bottnar nog också i betydligt mer klassiska manusklåp. Till seriens grövsta missar hör att bränna av både sextrakasserier och historiska omvälvningar utan att någonsin komma under huden på folk.
Där Mad men river i skinnet, genial i sitt sätt att skildra mänsklighet, klass och relationer blir Pan Am bara en pastisch med högtflygande ambitioner. Upptakten till ögonblicken som verkligen känns är för långsam, vilket gör att alltihop kokas ner till en reklamfilmsaktig bubbla där fräcka flygvärdinnor flirtar med minst lika bildsköna kaptener utan att man för den skull bryr sig ett enda uns mer om deras inre känslor och tankar. Karaktärerna blir tomma skal till något som hade kunnat fyllas av drabbande, tänkvärt innehåll. Hur stor är inte besvikelsen!