Musikrecension: För få och utvalda och med autenticitet
Tomas Djupsjöbacka, cello, Alasdair Beatson, fortepiano. Musik för cello och piano av Felix Mendelssohn och Ignaz Moscheles. Sellosalen 4.4.
Det var förbluffande tomt i Sellosalen i onsdags när cellisten Tomas Djupsjöbacka och skotska pianisten Alasdair Beatson gav en konsert med Mendelssohns cellomusik. Publikbortfallet berodde troligtvis på en olycklig tidpunkt och att konkurrensen om öronpar är stenhård i fastetider. Publikens okunskap om Mendelssohns musik överlag och cellomusik i synnerhet torde också ha bidragit, liksom brister i marknadsföringen.
Det betydde ändå inte att musiken skulle ha varit dålig, snarare tvärtom. Mendelssohns musik hör till den finaste och mest livsbejakande musik som har skrivits och båda herrarna tolkade verken med stor inlevelse.
Både Beatson och Djupsjöbacka har nyligen bitits av autenticitetsflugan och onsdagens konsert var något av en periodmusikdebut för herrarna. Därav ett visst trimmande och meckande inför konserten: medan Djupsjöbacka hade bytt både strängar och stråke på sin cello och spelade med cellon i famnen, trakterade Beatson Sellosalens Clementiflygel i stället för Steinwayflygeln.
Spontant
Personligen gladde jag mig mest åt att både Djupsjöbacka och Beatson hade bevarat den musikaliska spontaniteten och fräschören i spelet, till exempel i de nog så dramatiska och passionerade inledande konsertvariationerna opus 17 eller i de båda cellosonaterna som bjuder på idel fartfyllda texturer.
Att Felix Mendelssohn över huvud taget skrev för cello torde vara yngre brodern Pauls förtjänst. Som Djupsjöbacka konstaterar i sin utförliga text i programbladet måste Paul ha varit en hyfsad cellist, eftersom konsertvariationerna och första cellosonaten skrevs med honom i åtanke. Dock valde Paul bankirens väg.
De fyra styckena av Mendelssohns kompositions- och pianolärare Ignaz Moscheles (1794-1870) hade närmast kuriositetsvärde, men fungerade som sådana riktigt bra. Styckena ur samlingen Tio melodisk-kontrapunktiska studier opus 137 är skrivna enligt samma princip som Gounods Ave Maria, alltså med en påklistrad romantiserande melodistämma fogad till Bach. Slutresultatet i exempelvis c-mollpreludiet ur Das Wohltemperierte Klavier I är mycket dramatiskt, men på ett helt annat sätt än hos Bach.
Detta var på många sätt en lyckad kväll och en upplevelse som man gärna hade delat med flera.